Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/68

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
63

genom sina umgängesgåfvor göra sig omtyckt af hög och låg. Hvad man möjligen kan förebrå honom är att det låg något af despot hos honom, så att han någongång drog under sin egen domvärjo hvad som föll under konseljens och domstolens beslutanderätt. Han synes för ett dylikt tillvägagående hafva erhållit någon varning från kolonialdepartementet. I en skrifvelse af 45 1820 sökte han försvara sig för denna beskyllning och påstår, att man hemma i Sverige missuppfattade honom, om man trodde, att han af magtlystnad droge alla polismål under sin speciella pröfning. Han ansåg, att en guvernör gjorde klokast uti att så mycket som möjligt dela det odiösa i dylika mål med domstolen. Dock medger han, att han ofta gjorde processen kort med “slafvar, äfventyrare och filles de joie“. Som vanligt rådde naturligtvis en viss spänning mellan guvernör och domstol. Särskildt blef Norderlings förhållande till justitiarien aldrig riktigt godt. Också sjöng han i sina bref till hofkanslern samma klagovisa öfver den senare. Så yttrar han en gång[1]: “alla klaga öfver Thenstedts lömska och oförsonliga sinne, jag fruktar honom ej, men kommer efter mig en svag guvernör, skall han rida ryggen af honom och sätta kolonin i ljusan låga“.

Flera gånger förut hade det varit fråga om att upprätta en stadsmilis, men åsigterna om den nytta, en dylik kår kunde medföra, hade varit delade[2]. Emellertid kom den genom placemajor Haasums kraftiga åtgörande till stånd 1820. Den bestod af två kompanier, det ena sammansatt af hvita och det andra af kulörta, hvardera räknande 150 man[3]. Då landtmilisen var klent organiserad, och garnisonen bestod af 22 man, hvaraf de flesta voro ålderstigna eller sjukliga, kunde nog upprättandet af denna stadsmilis vara af behofvet påkalladt. Inom garnisonen utspelades detta år ett blodigt drama. Fändrik J. von

  1. I skrifvelse af Februari 1820.
  2. Rapport af 213 1821.
  3. Haasums rapport af 2210 1820.