Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/69

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
64

Platen blef nämligen nedstucken af sergeanten Andersson. Dråpet tycktes hafva begåtts under rusets inflytelse. Emellertid pliktade Andersson med lifvet derför. Han blef halshuggen af profossen James Duck, “den ende slaf, som torde hafva tillhört Ers Majestät“, som Norderling yttrar i sin rapport till konungen.

Gustavias redd hade i början af 1820 företett en liflighet, som bådade godt för årets handel. Utgången motsvarade dock ej förväntningarne, och förhållandet blef således ett motsatt mot vanligheten, enligt hvilken handeln plägade under årets första månader föra ett mera tynande lif för att blomstra upp, sedan skörden af de vestindiska kolonialprodukterna blifvit verkställd. Det tyckes hafva uppstått en sorts öfverproduktion, och för den öfverfulla marknaden fanns ej tillräcklig mängd köpare. Så inträdde en allmän stockning i rörelsen. Nordamerikanska varor hade utkommit till Barthelemy och de andra vestindiska frihamnarne i en sådan mängd[1], att prisen derå föllo oerhördt, och kolonialprodukterna rönte samma öde i Norra Amerika. “Farmern och plantageegaren skrika ej mindre än frihamnsköpmannen.“

Det var på denna tid, som de spanska kolonierna i Södra Amerika kämpade den oafhängighetskamp, hvarå framgången skulle sätta sin krona. Deras kapare svärmade oupphörligt kring på de vestindiska farvattnen, och det var gifvet, att äfven neutrala magter, som hade kolonier derute, skulle med dem komma i beröring af mångfaldig art. Norderling säger sig hafva strängt tillämpat den grundsatsen, att han förnekade under egen flagga seglande insurgenter allt tillträde till öns hamnar, om de förde priser med sig, och eljes endast i det fall lät dem ankra, att de varit utsatta för verklig sjöskada, då de endast fingo så lång tid på sig, som oundgängligt behöfdes för reparationen. Detta var plägsed äfven i andra kolonier. Men kryssarne synas hafva vetat kringgå

  1. Norderlings bref till Bergius af 45 1820.