Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/73

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

68

fäller om honom det omdöme, att han var själen i det missnöjda partiet. Vid en inspektion af lazarettet hade Lönner anmärkt, att man i rummen förvarade torr mylla, som gjorde dem till afrikanska sandöknar. Jag lemnar derhän, om han hade fog för anmärkningen. I alla fall erhöll han af konseljen en skrapa, och från denna stund tyckes han hafva fattat ett bittert hat till Norderling och framstår derefter som den der höll oppositionens trådar i sin hand. Emot honom vände sig ock snart guvernörens hela förbittring, och hans återkallande till Sverige yrkades på det bestämdaste[1]. Regeringen gick ock snart häri Norderlings önskan till mötes. Norderling är glad att vara utaf med “jesuiten“. “Må han gerna för mig få ett bondpastorat, men i Stockholm duger han ej“, lyder Norderlings afskedsomdöme om Lönner.

Äfven Dahlbeck blef hemkallad, och sekreterarebefattningen i konseljen sköttes tills vidare af C. Fischer. Tybell reste tillbaka till Sverige. Öfver Viksells embetsförvaltning anställdes undersökning, som slutligen hade till följd, att han återfick hamnmästarebefattningen[2]. Detta kom “den heliga ligan“, som Norderling med afseende fästadt på oppositionspartiets främste man, Lönner, kallade detsamma att fatta nytt mod och hoppas på återfåendet af sin ledare.

Följande år fick ock pastor Lönner konglig majestäts tillåtelse att återvända till Barthelemy, hvarför han betygar sin tacksamhet i ett bref af den 6 Juli. Han mottogs, efter hvad han påstår, med stor kallsinnighet af guvernören och hans tvenne mågar, placemajoren Haasum och den nyutnämde justitiarien Morsing. Men emellertid tyckas tvisterna hafva hvilat under 1823, och Norderling säger ofta i sina rapporter, att det största lugn rådde i kolonin.

Åtskilliga förändringar i embetsmannakåren skedde 1823. L. Thenstedt, som länge varit sjuklig och

  1. Augustirapporten 1822.
  2. Rapport af 109 1822.