Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/76

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
71

Det förbud, hvarigenom den svenska regeringen den 30 Oktober 1823 satte en dam för den rättighet, främmande fartyg under Norderlings chefsskap åtnjutit att i hamnen försälja sina laster i minut, visade sig ej mägtigt att upphjelpa handeln[1]. De få köpmän en gros, som funnos på ön, hade visserligen önskat, att detaljhandeln i hamnen måtte upphöra, men ändrade färg, sedan prohibitivsystemet börjat tillämpas, och under trycket af dåvarande tidsförhållanden, då man måste noga akta sig för hvarje steg, som kunde kasta främlingarne i grannarnes armar, tillät Norderling åtminstone, att fartyg fingo afyttra en del af sina laster i Barthelemy, oaktadt det öfriga af lasten var bestämdt för andra orter.

De inre förhållandena visade nu åter tecken till oro. Handelshuset Bigard, en mulattfamilj, som från far till son beredt styrelsen svårigheter och varit inblandad i upproret under Ankarheim och sedermera deltagit i den oreda, Falkman, Viksell m. fl. tillställt, fortsatte äfven nu sina stämplingar[2]. Striderna mellan guvernören och Lönner upplågade äfven på nytt[3]. Lönner, som för andra gången skulle styra kosan tillbaka till fäderneslandet, höll en afskedspredikan, hvari han hade till ämne de förföljelser, konung David nödgades utstå. Med konung David skall han hafva menat sig sjelf. En skandalös sensation blef häraf följden. I Maj 1824 begaf sig Lönner på hemvägen. Anländ till S. Croix, undfägnar han hofkanslern med följande kraftuttryck: “Gudskelof att jag är med lifvet från guvernörens blodiga hand, hans döfstumma själ känner intet annat än guld och våld.“

1825 nådde den ekonomiska kris, hvarför Barthelemy några år varit utsatt, sin spets. Kolonins handel visade endast svaga tecken till lif. Tullinkomsterna, som under vanliga år uppgått till 1500 à 2000 piaster för

  1. Marsrapporten 1824.
  2. Majrapporten 1824.
  3. Julirapporten 1824.