Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

78

saknade en pedagogs nödvändiga förutsättningar för framgångsrik verksamhet: kunskap och dygd. De voro, som han uttrycker sig, “torggummor“.

I bref af 2 Maj 1834 till kommersrådet Bergius yttrar Haasum, att handeln fortfarande visar högst få lifstecken[1]. Tullinkomsterna för April gingo till 290 sp. daler. Och det värsta var, att man ej hade någon förbättring att vänta, och att ingen åtgärd från styrelsens sida kunde upphjelpa förhållandet. Tullsatserna voro så låga, att de eljes missbelåtna Barthelemyboarne voro dermed nöjda. Fattigdomen grep med jernhand omkring sig. Många voro bragta till tiggarestafven, och bördan blef dubbelt så tung för dem, som hade något. Kassornas tillstånd var bedröfligt, och guvernören måste gång på gång anlita den kredit, som kongl. majestät för Barthelemys räkning anordnat i London. Folkmängden hade nedgått till 3720 personer — 2080 i Gustavia, 1640 på landet.

1835 och 1836 erbjuda just intet af speciellt intresse. De gå i sina föregångares fotspår med afseende på stagnationen i handeln. 1835 timar en förändring inom embetsmannakåren. Ekholtz går ur tiden — han säges vara allmänt sörjd och saknad — och Ulrich blir v. justitiarie.

Den 26 Juni 1837 förekom följande fråga i kolonins konselj, förstärkt med särskildt tillkallade handlande. Från kolonialdepartementet hade anländt en skrifvelse, hvari det uttalades den önskan, att öns handlande måtte yttra sig om orsakerna till handelns förfall och föreslå de medel, som möjligen kunde förefinnas till densammas upphjelpande. Kommendanten hade infordrat handelskårens utlåtande, men som detta uteblef, förekom nu saken till behandling i konseljen. Orsakerna till handelns förfall inom kolonin ansåg man enstämmigt vara att söka i den omständigheten, att engelska hamnarne i

  1. Barthelemysamlingen (12 tomen).