Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
91

Folkmängden hade 1860 nedgått med 99 personer sedan senaste räkning. Den var sålunda fördelad: i staden 340 män, 643 qvinnor = 983 — på landet 855 män, 964 qvinnor = 1819. Proportionen mellan män och qvinnor i staden var mycket betänklig. Orsaken till qvinnornas talrikhet i förhållande till männen låg deri, att de unga männen för sin utkomst skull emigrerade till andra öar[1].

1861 dogo kolonins två mest framstående handlande, Dinzey och Delisle. Båda efterlemnade ett i hög aktning stående minne. Delisle hade varit den katolska kyrkans på ön pelare. 1834 blef han ledamot af konseljen och domstolen och återvaldes oupphörligt i 27 år[2].

Kammarjunkaren Netherwood anlände detta år till Barthelemy för att öfvertaga konseljnotarie- och räkenskapsföraretjensterna.

I sin Marsrapport för 1862 yttrar guvernören Ulrich följande. Han hade under sin tretioettåriga vistelse i kolonin sett nöden och fattigdomen taga säkra, om ock långsamma, steg framåt, så småningom undanträngande den allmänna välmåga, som ännu 1831 fanns, ehuru kolonin redan då hade sin glansperiod bakom sig. Folkmängden hade sammansmält till ungefär hälften, de välbergade handlande, som funnos 1831, hade nu dött, flyttat bort eller nedsjunkit i armod. Inga spekulativa handlande inflyttade i stället, och den ringa folkmängden och kolonins brist på inre resurser kunde just ej verka tilldragande. Af den forna transitohandeln återstod knappt ett spår. I samma mon handeln gått ned, i samma mon hade intraderna minskats, ty dessa bestodo hufvudsakligen af tull- och hamnafgifter. Förvaltningsomkostnaderna hade i stället stigit. De utgjorde 1851 11367 sp. daler, men 1861 16508 sp. daler. Ville man söka efter orsaken härtill, funne man den framförallt i det långt drifna sparsamhetssystem, som länge tillämpats, hvarför

  1. Marsrapporten 1860.
  2. Marsrapporten 1860.