Den här sidan har korrekturlästs
88
Förfalskningsbrott.
12: 5 b

åter den bokföringsskyldige själv framlagt sin bokföring för utomstående, d. v. s. begagnat den, föreligger ej hinder att ingripa med straff mot oriktiga uppgifter i böckerna, till den del dessa sålunda blivit framlagda.

Har en handling med oriktigt eller vilseledande innehåll begagnats, övergår gärningen ofta till annat brott. I)en som begagnar en oriktig handling till att vilseleda någon till en förlustbringande disposition begår i allmänhet bedrägeri. En gäldenär som åberopar dylik handling för att draga egendom undan sina borgenärer gör sig under vissa förutsättningar,skyldig till oredlighet mot borgenärer. Oriktiga handlingar kunna också användas exempelvis till att dölja en förskingring. I de nämnda fallen skall straff ådömas allenast för bedrägeri, oredlighet mot borgenärer eller förskingring; att osann handling begagnats blir att beakta som en försvårande omständighet, vilken understundom kan göra brottet till grovt. Vidare må erinras, att oriktig uppgift, som spritts till allmänheten, enligt 21: 9 i kommitténs förslag kan medföra ansvar för svindleri och att ansvar enligt förevarande paragraf i sådant fall ej ifrågakommer.

SL 22: 17 stadgar ej annat straff än böter. Tydligt är, att en dylik straffsats är otillräcklig, då det gäller att tillgodose det i kommitténs direktiv betonade önskemålet om en allmän straffbestämmelse för intellektuell handlingsförfalskning. Kommittén föreslår därför, att straffet skall vara fängelse eller böter. I motsats till Thyrén (VI 8 § andra stycket och s. 165), vilken upptager en särskild strängare straffsats för läkare, veterinär eller barnmorska som i utövning av sitt yrke begått brott av detta slag, föreslår kommittén icke något strängare stadgande för grövre fall. Som nyss framhållits bliva nämligen dylika fall ofta att bestraffa som helt andra brott.

Ansvar för intellektuell handlingsförfalskning upptages i gällande rätt, förutom i SL 22: 17, i ytterligare ett par lagrum. Sålunda stadgas i SL 22: 8 sista stycket ansvar för den som emot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran som enligt lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder. Straffet är fängelse eller, om gärningsmannen av egen drift återkallar utsagan innan vigsel sker, böter. Kommittén har ansett denna straffsats så föga skilja sig från den av kommittén föreslagna allmänna straffskalan, fängelse eller böter, att något särskilt stadgande ej upptagits. Falsk utsaga om frihet från äktenskapshinder blir alltså att bestraffa enligt 12: 5 b i kommitténs förslag. Detsamma gäller falsk utsaga i sådan försäkran som avses i GB 6: 9, d. v. s. förteckning över makars egendom. Detta fall skall för närvarande jämlikt SL 22: 2 p. 4 anses som bedrägeri, och Thyrén (IV 2 § p. 3 och s. 132) bibehåller samma ordning. Det är emellertid i själva verket ett fall av intellektuell handlingsförfalskning, låt vara ett grovt sådant, och kommittén har därför icke funnit skäl att behandla det annorlunda än annan intellektuell handlingsförfalskning.

I kommitténs direktiv (se s. 27) understrykes i sammanhang med bokföringsbrotten, att det gamla önskemålet framförts att en allmän straffbestämmelse om intellektuell handlingsförfalskning införes. Kommittén, vars arbete främst varit inriktat på andra kapitel i strafflagen, har för tillgodoseende