Den här sidan har korrekturlästs
119
Krigsförräderi.
8: 2

Ehuru allmänna strafflagens bestämmelser angående krigsförräderi erhålla allenast begränsat tillämpningsområde emedan de därmed avsedda gärningarna i stället vanligen bliva att bestraffa enligt strafflagen för krigsmakten, torde bestämmelsen om krigsförräderi böra bibehållas i allmänna strafflagen. I den mån strafflagen för krigsmakten icke är tillämplig, finnas nämligen beträffande vissa hithörande gärningar ej annan straffbestämmelse att tillgripa.

De gärningar, som äro straffbara enligt SL 8: 6, äro likväl i allmänhet jämväl hänförliga under lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage, vilken alltjämt äger giltighet för begränsad tid. I 1 § av sistnämnda lag stadgas straff för den som, med uppsåt att skada försvaret eller folkförsörjningen eller störa förvaltningen eller den allmänna ordningen, förstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål, som är av betydelse för försvaret, folkförsörjningen eller förvaltningen, eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande eller eljest förhindrar eller försvårar användande av anläggning, inrättning eller föremål, som nyss nämnts, eller gör annat därmed jämförligt sabotage. Jämlikt 5 § sabotagelagen skall vad däri stadgas icke äga tillämpning, där gärningen enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten är belagd med strängare straff. Lagens 1 § upptager en straffsats, som i sitt minimum är betydligt lindrigare än de i SL 8: 6 och SLK 133 § stadgade straffen.

Enligt kommitténs mening ha de senare årens händelser klart ådagalagt, att straffbestämmelser, som i huvudsak motsvara de i sabotagelagen meddelade, böra erhålla permanent giltighet. De böra därför erhålla plats i allmänna strafflagen. Vid sådant förhållande har kommittén haft att överväga förhållandet mellan krigsförräderi- och sabotagebrotten. En utväg vore härvid att sammanslå dem till ett brott. Detta skulle emellertid bliva mycket omfattande, enär dit bleve att hänföra angrepp såväl mot militära livsintressen under krig som mot trafikmedel och t. ex. för folkhushållningen betydelsefulla industriella anläggningar under fredstid. En sådan straffbestämmelse kunde, med hänsyn till den sistnämnda delen av dess innehåll, icke placeras bland brotten mot rikets säkerhet utan att åtskilliga dit hänförliga gärningar erhölle en stämpel av förkastlighet, som icke vore motiverad av vare sig gärningarnas innebörd och betydelse eller de brottsligas personliga inställning och farlighet. Omvänt skulle en placering av den tänkta straffbestämmelsen i ett helt annat sammanhang komma den förrädiska beskaffenheten av angrepp mot försvaret i kritiska situationer att undandragas behörigt beaktande och skulle bereda svårighet vid utformande av ett därför erforderligt straffbud i strafflagen för krigsmakten.

En annan utväg vore att i 8 kap. straffbelägga alla mot försvaret riktade sabotageåtgärder oavsett under vilka tidsförhållanden de förövas. Detta skulle emellertid leda till att bland förräderibrotten upptoges gärningar som, i synnerhet om de förövades under helt fredliga förhållanden. i verkligheten icke kunde anses vara riktade emot rikets säkerhet.