Den här sidan har korrekturlästs
269
Urkundsförfalskning.
12: 1

egen information i angelägenhet av ovan berörd art eller genom åberopande i någon förhandling. Såsom ovan antytts kan fara för användning vara utesluten, därför att den som verkställt en efterbildning etc. alltjämt har produkten i sin egen värjo och icke har något uppsåt att den skall bliva använd. I sådana fall har man emellertid även att undersöka om andra personer kunna beräknas förr eller senare få tillgång till urkunden och om, i jakande fall, någon kan antagas komma att utnyttja handlingen; man kan t. ex., om handlingen är ett värdepapper, ha att räkna med blivande arvingar till den som framställt papperet; särskilt om detta är giltigt i innehavarens hand kan det stundom vara att räkna med att det kan komma att begagnas av helt ovidkommande. Då en efterbildning eller ändring av en urkund skett helt öppet, t. ex. inför ögonen på den som närmast skulle kunna vilseledas därav, kan det ofta antagas att urkundens användning för bevisning i de punkter, som beröras av den olovliga åtgärden, är utesluten (jfr NJA 1931 s. 501 och ovan anförda fall 1934 s. 896)

Av det senast anförda får emellertid icke dragas den slutsatsen, att fara i bevishänseende endast skulle kunna föreligga, då det är risk för att någon skall vilseledas genom det förfalskade. Detta är visserligen farans innebörd i vanliga fall. Men det kan förekomma, att en förfalskning medför allvarliga svårigheter för ett bevisningsförfarande, även om den icke vilseleder någon. En gäldenär har exempelvis kommit åt att förse den av honom utställda reversen med ett falskt kvitto angående verkställd betalning. Detta vilseleder icke borgenären, som vet huru med saken förhåller sig, och icke heller rätten som finner borgenärens framställning fullt trovärdig; likväl kan förfalskningen förhindra, att borgenären erhåller dom å det med kvittot avsedda beloppet. eller kan åtminstone nödvändiggöra ett tidsödande och kostsamt förfarande för att åstadkomma annan endast på grund av förfalskningen erforderlig bevisning.

Faran måste föreligga vid tiden för själva förfalskningsåtgärden. Innebörden av faran är visserligen att förfalskningen framdeles kan leda till men i bevishänseende men man måste vid tiden för förfalskningen ha anledning att räkna därmed. Enligt texten fordras nämligen för fällande dom, att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Denna begränsning är viktig. Genom densamma fritages den, som eftergjort eller ändrat en urkund utan något förgripligt uppsåt, från straffrättsligt ansvar för att den objektivt falska urkunden mot rimlig beräkning kommer att missbrukas av någon ovidkommande. Därigenom begränsas även det område, inom vilket förfalskning av tillfällighetsurkunder blir straffbar. Det är icke nog med att en handling, som nu förfalskas, måhända kan framdeles komma att bliva använd för bevisning, utan det fordras att det nu föreligger fara därför; i verkligheten föreligger naturligtvis ofta visshet därom.

I subjektivt hänseende fordras vanligt uppsåt. Förfalskaren skall alltså handla med vilja och med insikt om vad han gör. Detta innebär att han skall känna till beskaffenheten av den handling eller det märke, som han framställer eller förändrar, ävensom de omständigheter varav kan slutas att