Den här sidan har korrekturlästs
275
Brukande av falsk urkund.
12: 4
4 §.

Enligt SL 12: 6 skall den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, brukar handling den han vet falsk vara straffas så som hade han förfalskningen själv gjort. En bestämmelse om straff för brukande av falsk handling erfordras även enligt förslaget. SL 12: 6 har mindre ofta kommit till användning, enär den som brukar en förfalskad handling i regel står i samförstånd med själva förfalskaren; eftersom det egentliga förfalskningsbrottet för sin fullbordan krävt begagnande av den falska handlingen, ha i sådant fall båda blivit att anse såsom gärningsmän (medgärningsmän) till det av förfalskning jämte begagnande bestående sammansatta brottet enligt någon av bestämmelserna i SL 12: 2–5. Enligt förslaget blir läget ett annat, ty 1–3 §§ förutsätta för sin tillämplighet icke att något begagnande skett. Ett begagnande genom någon annan än förfalskaren omfattas sålunda icke av de för denne givna straffbuden. Desto angelägnare blir det därför att äga tillgång till ett särskilt emot brukaren riktat stadgande. Detta har ansetts kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med SL 12: 6 och har upptagits i förevarande paragraf. Brottet har benämnts brukande av falsk urkund.

I enlighet med denna brottsbeteckning upptages såsom föremål för det straffbara brukandet icke endast falsk handling utan överhuvud falsk urkund. Det har nämligen, liksom enligt gällande rätt, i fråga om samtliga de centrala förfalskningsfallen ansetts nödigt att straffbelägga brukande av alla de bevismedel som skola åtnjuta straffskydd mot egentlig förfalskning (se även 6 och 7 §§ i detta kapitel). Med denna ståndpunkt undgår man även i fråga om brukande de svårlösta spörsmål, som hänföra sig till avgränsningen av handlingar gentemot bevismärken. Vidare må framhållas, att det ofta är lättare att överbevisa en misstänkt om brukandet än om själva förfalskningen, enär denna icke kräver kontakt med någon annan person. Därför kommer straffbudet om brukande i rättstillämpningen ibland till användning såsom en subsidiär utväg att bestraffa någon som med skäl misstänkes för att själv vara förfalskaren men icke kan till fullo överbevisas därom; här föreligger en motsvarighet till förhållandet mellan stöld och häleri. Även med hänsyn till det nu sagda är det angeläget att bestämmelserna om förfalskning och om brukande avse samma föremål. Då i förevarande paragraf objektet bestämmas såsom falsk urkund utan någon närmare bestämning av begreppet urkund, torde av sammanhanget framgå att det här skall ha samma innebörd som i 1 §. Den urkund som brukas skall vara falsk. Härmed avses endast, att den skall ha tillkommit genom ett förfarande som i yttre hänseende motsvarar den i 1 § givna gärningsbeskrivningen. Avfattningen av SL 12: 6 kunde syna giva vid handen att den handling, som brukats, skall ha tillkommit genom en straffbar förfalskning, men lagrummet har icke uppfattats på detta litt; den nu föreslagna texten lämnar intet stöd för en så inskränkt tolkning. Förevarande paragraf skall sålunda tillämpas, även om den som