Den här sidan har korrekturlästs
279
Undertryckande av urkund.
12: 5

straff för att undanhålla eller fördärva vissa statshandlingar av betydelse för rikets förhållande till annan makt. Mera omfattande var stadgandet i SL 22: 2 p. 5 om straff för den som uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de handlingar, varå den sig grundar. Slutligen stadgades i SL 23:! straff för bokföringsskyldig gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs befinnes ha uppsåtligen förstört eller undanstuckit sina böcker eller gjort dem oläsliga. Härav framgår att förstörande och därmed likvärdiga åtgärder i fråga om allmänna expeditionshandlingar i de flesta fall var straffritt; vissa fall därav torde ha varit hänförliga under SL 22: 2 p. 5. Detta lagrum avsåg väsentligen enskilda handlingar, men dess omfattning beträffande dem var ganska osäker. Möjligt är att under uttrycket "handling varå annans rätt sig grundar" endast voro att hänföra de i SL 12: 4 nämnda s. k. dispositivhandlingarna, däremot icke handelsbok och icke intyg eller andra handlingar som avsågos i SL 12: 5. I så fall skulle förstörande eller undanhållande av intyg varit straffritt och dylik åtgärd med handelsbok kunnat straffas endast under de i SL 23: 1 angivna förutsättningarna, alltså vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs. De subjektiva förutsättningarna för straffbarhet voro i de nämnda lagrummen inbördes mycket olika och lämnade i stor utsträckning även uppsåtliga gärningar utanför det straffbara området.

Den sålunda rådande ordningen kunde icke anses tillfredsställande. Thyréns utkast upptager i VI 11 § ett allmänt stadgande om straff för den som uppsåtligen förstör, undanhåller eller helt eller delvis obrukbargör sådan handling som åtnjuter straffskydd emot materiell förfalskning, dock med undantag av avskrift. I fråga om straffbarhetens grad hade "i allmänt arkiv inneliggande urkund av större vikt" utbrutits till särskild strängare behandling.

Enär vid omarbetningen av förmögenhetsbrotten bestämmelsen i SL 22: 2 p. 5 ej kunde kvarstå bland bedrägeribrotten, upptog straffrättskommittén till behandling frågan om bestraffning av förstörande av handlingar. I anslutning till Thyrén föreslog kommittén att i 12 kap. skulle stadgas straff för negativ förfalskning av samtliga där omförmälda handlingar. Kommittén ansåg att 1 § borde tillsvidare lämnas orubbad och upptog beträffande de i de övriga paragraferna berörda handlingarna i sitt förslag en ny 5 a § av följande lydelse: "Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, förstör, gör obrukbar eller undandöljer äkta handling som i 2, 3, 4 eller 5 § sägs, straffes högst med straffarbete i två år." Såsom förut berörts lades kommittéförslaget i denna del icke till grund för ny lagstiftning. I stället infördes den förutvarande SL 22: 2 p. 5 utan förändring av brottsbeskrivningen i 12 kap. såsom 5 a §. Det nyssberörda stadgandet i SL 23: 1 upphävdes genom 1942 års lagstiftning utan att i det nya 23 kap. erhålla direkt motsvarighet.

Då nu förfalskningsbrotten skola fullständigt nyregleras, är det enligt kommitténs mening uppenbart att i 12 kap. bör införas en allmän bestämmelse om straff för negativ materiell förfalskning av urkund. Såsom redan