Den här sidan har korrekturlästs
339
Falsk tillvitelse.
13: 7

verkligheten skyldig undgår ansvar, kan emellertid 10: 10 i förslaget komma till användning.

För att paragrafen skall vara tillämplig fordras, med det undantag som föranledes av andra stycket, att gärningen är täckt av uppsåt. Uppgiftens sanningslöshet skall ingå i uppsåtet, antingen så att uppgiftslämnaren vet att uppgiften är osann eller på det sättet att han blott anser detta möjligt men, efter vad omständigheterna ge vid handen, skulle ha lämnat uppgiften även om han varit viss om att den var oriktig. Däremot fordras icke att gärningsmannen har uppsåt att någon må bliva åtalad eller sakfälld. Även uppgifter, som lämnas blott för att trakassera och i förlitan på att deras oriktighet skall upptäckas innan åtal kommer till stånd, falla under paragrafen.

I andra stycket göres, såsom redan berörts, ett undantag från kravet på uppsåt. Den som själv tagit initiativet till att uppgiften lämnats den ifrågavarande myndigheten, vare sig han lämnat uppgiften i en anmälan till myndighet eller såsom svar på frågor som myndigheten gjort med anledning av en framställning av honom, dömes enligt andra stycket, även om han icke insåg att uppgiften var osann. I stället kräves i sådant fall emellertid, att han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen. Huru mycket i detta avseende kan krävas, beror av omständigheterna. Det får ställas mindre stränga krav, när uppgiften gäller ett brott som berör uppgiftslämnaren, såsom t. ex. en stöld från honom själv, eller ett brott för vars uppdagande han har särskild anledning eller enligt 11: 5 i förslaget t. o. m. skyldighet att vara verksam, såsom spioneri, än när uppgiften avser förhållanden med vilka han icke har att skaffa, såsom när han anger någon för stöld från annan som själv lika väl hade kunnat verkställa angivelsen. Till vilken myndighet anmälan riktas är även av betydelse för frågan vad som skall fordras för att anmälan skall vara undandragen ansvar. En anmälan hos polismyndighet eller allmän åklagare synes i allmänhet böra förutsätta mera omsorgsfull prövning än som erfordras för att hos chefsmyndighet eller hos riksdagens ombudsmän påkalla undersökning angående en tjänstemans beteende. Det bör naturligtvis även beaktas i vad mån det möter svårigheter för uppgiftslämnaren att själv skaffa utredning i saken. Givet är också att det, fastän uppgiftslämnaren tagit initiativet till en undersökning av myndighet, kan finnas anledning att ställa mindre stränga krav på hans vederhäftighet, när det gäller svar på frågor som av myndigheten riktas till honom än när han självmant uttalar sig.

De föreslagna bestämmelserna avvika icke oväsentligt från gällande rätt. Vad först angår angivelse medför förslaget en mildring i ansvaret såtillvida som det enligt förslaget icke såsom enligt gällande rätt för straffrihet fordras att angivaren visar att han haft sannolika skäl till angivelsen. För att han skall drabbas av straff fordras enligt förslaget att angivelsen visas vara osann och att han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen. I den mån de andra tillvitelser, som avses med förevarande paragraf, enligt gällande rätt äro att bestraffa såsom ärekränkning innebär förslaget likaledes en mildring. Ty för att en sådan tillvitelse om brott enligt gällande