Den här sidan har korrekturlästs
415
Tjänstefel.
25: 5

bör tillgodoses i samband med revisionen av ämbetsbrotten. En möjlig utväg vore att för ifrågavarande område utöka ämbetsstraffen med ett särskilt bagatellstraff i form av varning, vilken påföljd allmänt användes såsom disciplinstraff och även upptagits såsom ämbetsstraff i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889. Häremot kan emellertid invändas att varning i många fall icke alls motsvarar vad som avses med domstolsavgörandet, t. ex. då därigenom en tvivelaktig rättsfråga erhåller ett prejudicerande avgörande för framtiden. Kommittén har i stället föreslagit en uttrycklig bestämmelse, att domstol utan att döma till straff må kunna förklara att ämbetsmannen förfarit felaktigt, och såsom förutsättning härför har angivits att tjänstefelet är ringa. Förslaget innebär att domstolens förklaring av detta innehåll flyttas från domskälen till domslutet och att alltså yrkande om en sådan förklaring skall prövas av domstolen liksom talan därom kan fullföljas till högre rätt. Tanken att i domslutet inrymma en dylik förklaring har i ett äldre rättsfall (NJA 1879 s. 160) framförts av justitiekanslern, som i ett mål mot en domare begärde hovrättens förklaring att denne förfarit obehörigt genom att till KB avlåta viss svarsskrivelse. Justitiekanslern hävdade, att hovrätten vore skyldig att, där underdomare låtit komma sig till last något förfarande som väl ej ansåges medföra ansvar men dock befunnes vara obehörigt, därom avgiva sitt yttrande, honom och andre till efterrättelse för framtiden. Domstolarna lämnade yrkandet om sådan förklaring utan avseende, därvid högsta domstolen såsom domskäl åberopade, att ehuru KB:s skrivelse blivit på oskickligt sätt besvarad, förfarandet i berörda avseende likväl varit föremål för åtal utan att föranleda något ansvarsyrkande. Den uttryckliga bestämmelsen i förslaget avser att undanröja det hinder som domstolarna hittills ansett föreligga mot att upptaga ifrågavarande förklaring i domslutet.

Därest ett tjänstefel allenast föranleder förklaring att ämbetsmannen förfarit felaktigt, är domstolen icke förhindrad men å andra sidan icke heller alltid skyldig att utdöma skadestånd.


6 §.

I 1–5 §§ ha straffsatserna för de självständiga ämbetsbrotten så bestämts, att ämbetsstraff användes i första rummet och att allmänt frihetsstraff tillägges i andra rummet, om brottet det förtjänar. Såsom komplement till dessa straffsatser erfordras en särskild straffmätningsregel för det fall att ämbetsmannen, då han skall dömas till straff, icke längre innehar sin tjänst. Såsom i motiven till 2: 15 i förslaget utvecklats har kommittén i stället för den nuvarande bestämmelsen i SL 2: 17 om ett allmänt ersättningsstraff vilket sammanträffar med det i latituden för ämbetsbrottet upptagna allmänna straffet föreslagit, att straffet för ämbetsbrottet skall bestämmas genom att det allmänna straffet direkt utmätes på sådant sätt, att detta ensamt för sig motsvarar brottslighetsgraden vid ämbetsbrottet. Denna straffmätning innebär, att om för brottet ämbetsstraff skulle varit tillfyllest, i stället skall dömas till ett likvärdigt allmänt straff och att, om brottet förskyllt både