Den här sidan har korrekturlästs
71
Förverkande.
2: 18

att undanröja den fara för fortsatt brottslighet som föremålet innebär, bör emellertid förverkande alltid i första hand riktas mot föremålet. Om domstolen, såsom den är oförhindrad att göra, ger sin förverkandeförklaring en alternativ avfattning och således förklarar antingen föremålet eller dess värde förverkat, bör i domen anges att värdet skall utges endast om föremålet icke kan åtkommas. Dom på förverkande av värde bör ange vem som förpliktas utge värdet; om det är ovisst vem som innehar föremålet, kan dock även personen anges alternativt. Förklaras i domen åter allenast föremålet förverkat, möter intet hinder mot att sedermera, om domen i denna del ej kan verkställas, särskild talan väckes om förverkande av värdet i stället. I dom, varigenom föremålets värde förklaras förverkat, bör beloppet anges. Var och en som haft sådan befattning med föremålet, att han genom förverkandeförklaring kunnat förpliktas utge detta, kan förpliktas att gälda dess värde. Jämte den brottslige kan alltså den i vars ställe han var eller någon som genom köp, arv eller annat fång förvärvat äganderätt till föremålet bli dömd att utge dettas värde. Betalningsskyldigheten ålägges i så fall solidariskt.

I andra stycket avses föremål, som på grund av sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kunna befaras komma till brottslig användning. Det föreslås, att dessa föremål skola kunna förklaras förverkade oavsett huruvida de kommit till användning vid brott. En förverkanderegel som är frigjord från denna förutsättning bör emellertid endast avse föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg. Det fordras därför, att föremålet på grund av sin beskaffenhet kan befaras komma till brottslig användning. Det är alltså icke tillräckligt, att föremålet faktiskt varit avsett att användas vid brott, utan det fordras, att det skall vara av en beskaffenhet, som gör det särskilt lämpat för visst brottsligt ändamål. Såsom exempel nämnas i den föreslagna lagtexten dyrk och falskt mynt. Andra exempel äro fotografier, kartor och teckningar som tillkommit i spionerisyfte, falska skuldebrev, konstverk med falsk signatur och skrifter vilkas spridande skulle vara straffbart emedan de innehålla osann framställning ägnad att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller medborgerlig frihet (jfr NJA II 1941 s, 67). I regel finnes icke skäl att respektera någon enskilds äganderätt till sådana föremål. Tryckta skrifter falla emellertid under tryckfrihetsförordningen, varför den föreslagna bestämmelsen ej avser dessa. Om föremålet åter är sådant, att det icke i och för sig ger anledning att befara att det skall användas för brottslig verksamhet, är bestämmelsen icke tillämplig. En bil kan sålunda ej förklaras förverkad enligt bestämmelsen, såvida icke bilen skulle vara specialkonstruerad för användning vid visst slags brott. Det är emellertid icke tillräckligt, att föremålets beskaffenhet är sådan att det kan befaras komma till brottslig användning. Därutöver fordras att även omständigheterna i övrigt ge stöd för sådan farhåga. Omständigheterna kunna vara sådana, att även om föremålets karaktär av brottsverktyg är otvetydig, varje fara för brottslig användning därav likväl är utesluten. Detta kan vara händelsen exempelvis med falskt mynt i en samlares ägo.

Liksom enligt första stycket är även enligt andra stycket