Den här sidan har korrekturlästs
93
Medverkan.
3: 3

huruvida en medverkande handlat på sådant sätt att han bör anses som gärningsman. Vanligen kräves härför, att den medverkande deltagit i utförandet av den brottsliga gärningen. De använda ordalagen medge emellertid, att även annan medverkande bedömes såsom gärningsman där detta ter sig naturligt. Liksom enligt gällande rätt kan sålunda den, som på grund av sin ställning till brottet framstår såsom närmast att svara för detta, bliva att döma som gärningsman, även om han icke deltagit i själva utförandet, s. k. konverterat gärningsmannaskap. Såsom exempel härpå har i det föregående anförts det fall, att en köpmän ger sin bokhållare order att bokföra viss affärshändelse felaktigt. Ett annat exempel är, att en ämbetsman beordrar en underordnad att utföra en gärning som innebär ämbetsbrott. Ett tredje exempel är, att den som mottagit penningar under redovisningsansvar tillsäger en hos honom anställd att disponera över penningarna på sådant sätt att förskingring föreligger. Även om köpmannen, ämbetsmannen eller den redovisningsskyldige icke deltagit i utförandet av själva den brottsliga gärningen, ter det sig naturligt, att han dömes för bokföringsbrott, ämbetsbrott eller förskingring direkt och utan åberopande av förevarande paragraf. Som bestämmelserna om straffnedsättning i 4 § äro tillämpliga såväl på gärningsman som på annan medverkande, är det emellertid icke av någon saklig betydelse, huruvida en medverkande dömes för gärningsmannaskap eller för annan medverkan.

I fråga om det s. k. medelbara gärningsmannaskapet medför förslaget däremot en genomgripande förändring. Att enligt gällande rätt en medverkande i dessa fall straffas för gärningsmannaskap, ehuru hans handling till sin natur är anstiftan eller medhjälp, beror på att den verklige gärningsmannen icke kan straffas och den medverkande därför på grund av vår lags uppfattning av delaktigheten såsom accessorisk skulle gå fri från straff om han ej kunde straffas såsom gärningsman. Med förslaget bortfaller emellertid detta skäl att straffa en delaktig som om han vore gärningsman. Enligt förslaget kunna nämligen andra medverkande än gärningsmannen dömas för den anstiftan eller den medhjälp till vilken de gjort sig skyldiga, oavsett huruvida gärningsmannen är straffbar. Det möter sålunda enligt förslaget icke något hinder att döma exempelvis den som anstiftat en sinnessjuk att begå ett brott för anstiftan av brottet, ehuru ingen kan göras ansvarig för brottet såsom gärningsman. Har den medverkande gjort sig skyldig icke till anstiftan utan till medhjälp, han har t. ex. räckt den sinnessjuke det vapen varmed denne dödat annan, blir han att döma för sistnämnda form av medverkan. Om av två medverkande den som utfört den brottsliga gärningen gjort sig skyldig blott till oaktsamt brott medan den andre handlat med uppsåt att brottet skulle komma till stånd, möter lika litet något hinder att döma den senare för anstiftan eller medhjälp. Som exempel må anföras, att någon övertalar annan att ge en sjuk så olämplig behandling att denne dör därav och att den förstnämnde har uppsåt att bringa den sjuke om livet men den andre saknar sådant uppsåt och blott handlar oaktsamt, i det han väl ej inser men bort inse vådan av behandlingen. Enligt förslaget blir anstiftaren