Den här sidan har korrekturlästs

sitt eget syfte, måste det enligt kommitténs uppfattning ha en tillräckligt utbredd förståelse i folkmeningen att falla tillbaka på, och denna förutsättning var icke för handen vare sig vid tidpunkten för det statliga naturskyddets genombrott eller långt senare. Kommittén ansåge emellertid, att sistnämnda förhållande under senaste tid så väsentligt förändrats till det bättre, att tidiga farhågor från denna synpunkt för verkningarna av inrättandet av en fastare naturskyddsinstitution knappast längre behövde hysas. Avgörande for denna fråga vore emellertid, att naturskyddsärendena så tillväxt till antalet och komplicerats, att det icke längre vore rimligt ifrågasätta att de skulle kunna handläggas genom akademiens naturskyddskommitté.


Under åberopande av det anförda anslöt sig kommittén såtillvida till grundtanken i professor Sernanders betänkande, att den föreslog en omorganisation av den statliga naturskyddsverksamheten, innebärande bland annat inrättandet av en fast statsinstitution. Efter att ha övervägt olika möjligheter för en statlig naturskyddsinstitutions organisation hade kommittén kommit till den övertygelsen, att den bästa lösningen av denna fråga skulle stå att vinna genom att bygga vidare på den grund som redan från början lades vid naturskyddslagarnas tillkomst. Trots de många allmänt kulturella aspekter som naturskyddet erbjöde, ej minst genom sina beröringspunkter med hembygdsvård och fornminnesvård, vore det dock först och främst en naturvetenskaplig angelägenhet. Det syntes kommittén därför vara av synnerlig vikt, att naturskyddsinstitutionen komme att ligga i en naturvetenskaplig miljö, inom vilken den så lätt som möjligt kunde erhålla de upplysningar från olika fackområden, vilka krävdes vid naturskyddsärendenas behandling. Naturskyddsinstitutionen borde därför bli en under akademiens förvaltning ställd institution och få sin lokal förlagd i närheten av riksmuseet och akademien. Denna institution syntes icke behöva göras stor, då en mängd ärenden skulle kunna utredas av olika specialsakkunniga, företrädesvis tillhörande vissa andra institutioner. Det vore därför tillräckligt, om vid institutionen fästes en kvalificerad föreståndare i professors ställning, en likaledes vetenskapligt utbildad sekreterare och arkivarie, ett kanslibiträde och (sannolikt) en vaktmästare. Naturskyddskommittén föreslog även inrättandet av ett råd av ett lämpligt antal på naturskyddets olika områden väl förfarna fackmän. I motsats till professor Sernander ansåg emellertid kommittén, att rådet icke borde göras mycket större än kommittén.

Betänkandet utställdes jämväl till yttrande av kanslern för rikets universitet, vilken efter hörande av de filosofiska fakulteternas vid universiteten i Uppsala och Lund matematisk-naturvetenskapliga sektioner i avgivet utlåtande anförde, att det erforderliga statliga naturskyddsorganet borde anknytas till vetenskapsakademien samt att han i huvudsakliga delar kunde giva sin anslutning till de av akademien i dess yttrande framförda synpunkterna.


186