Den här sidan har korrekturlästs

176

II:156 samma år om hälsovårds- och ordningsstadga för campingplatser innehåller i huvudsak följande.

Motionen avser begäran om utredning och förslag till en hela riket omfattande hälsovårds- och ordningsstadga för campingplatser. Med campingplatser avser motionären därvid sådana platser, där allmänheten kan erhålla tältplats mot avgift. Remissyttranden över motionen föreligger från medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands län, statens fritidsnämnd, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet och riksorganisationernas campingkommitté. Fem av dessa sex remissorgan menar med hänvisning till bestämmelser som redan finns att behov av ytterligare föreskrifter av det innehåll motionären förordat icke föreligger. Utskottet är av samma uppfattning.

Emellertid understryker utskottet att ur ordnings- och hälsovårdssynpunkt tillfredsställande förhållanden på campingplatserna inte kan uppnås enbart genom föreskrifter. Härutöver erfordras ständig övervakning av bestämmelsernas efterlevnad samt snabba och effektiva ingripanden från myndigheternas sida där brister i ordning eller sanitär standard förekommer. Utskottet nämner också särskilt andra campingplatser som icke är avgiftsbelagda samt badstränder och andra platser där ett större antal människor samlas. Kontroll och tillsyn krävs även här. Visst resultat torde också kunna ernås genom intensifierad propaganda och upplysning mot nedskräpning i naturen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1962 i anledning av motionerna I:174 och II:220 samma år om viss inskränkning i rätten att arrendera strandområde innehåller i huvudsak följande.

I motionerna som är likalydande hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl Maj:t måtte anhålla om prövning av frågan om rätt till arrenden av strandområden bör begränsas att gälla för i huvudsak kommun, såvida icke avses mark med huvudsaklig användning för jordbruksdrift, camping eller för näringslivet väsentligt ändamål i enlighet med vad i motionen anförts». Motionärerna finner erfarenheterna av strandlagen i fråga om möjligheterna att säkra allmänhetens tillgång till bad- och friluftsområden övervägande positiva. Under senare tid har det enligt motionärerna emellertid kunnat noteras vissa tendenser att genom arrendeavtal söka kringå strandlagens principer. Det förekommer sålunda sägs det att sommarstugeägare bildar en förening som arrenderar strandområden till badplatser varigenom områdena undandrages från allmänhetens nyttjande. Ett allmänt tillämpande av detta system skulle enligt motionärerna få betänkliga konsekvenser varför samhället i tid bör inskrida mot sådana företeelser. Motionärerna menar att förhållandena skulle bli annorlunda om kommun uppträdde som arrendator av strandområden i det allmänheten då skulle tillförsäkras nyttjanderätten. Det framhålles dock som motiverat att t ex företag arrenderar strandområde för sina anställdas