Den här sidan har korrekturlästs
337

säkerställas för avsett ändamål på annat sätt än genom markförvärv. Där sådana förvärv ändock anses vara att föredra skall de i första hand genomföras genom frivilliga avtal med vederbörande markägare. Utrymmet för tillämpningen av ett inlösningsinstitut som främst är avsett att tillgripas i kontroversiella lägen måste därför te sig begränsat. Icke desto mindre håller utredningen före att inlösningsinstitutet bör bevaras i naturvårdslagstiftningen såsom ett i undantagsfall användbart komplement till gällande regler om intrångsersättning. Ett sådant komplement kan vara önskvärt där ett särskilt svårt intrång enligt naturvårdslagstiftningen drabbar en fastighet men också där en beräknad intrångsersättning eljest motsvarar en större del av markvärdet samt särskilda skäl talar för inlösen. Härav följer att inlösningsinstitutets tillämpning icke bör som hittills formellt begränsas genom att dels knytas till en speciell åtgärd enligt naturvårdslagstiftningen och dels förbehållas ena parten att påkalla. Inlösningsinstitutet bör i fortsättningen kunna användas i undantagsfall vid alla viktigare typer av intrång enligt naturvårdslagstiftningen och i förekommande fall bör dess tillämpning kunna påfordras inte bara av markägaren utan också av kronan såsom företrädare för naturvårdsintresset.

Ett undantagsfall av här åsyftat slag är uppenbarligen för handen om en åtgärd enligt naturvårdslagstiftningen medför en så allvarlig skada på en fastighet eller fastighetsdel att skadan förtjänar betecknas som synnerligt men. I ett sådant fall är det rimligt att fastighetsägaren äger påfordra att kronan löser hela fastigheten eller fastighetsdelen. Utredningen föreslår därför att en regel med detta innehåll införes i 36 § första stycket lagförslaget. Med beaktande av framställda önskemål föreslås vidare i 36 § andra stycket en regel som öppnar möjlighet för kronan att i vissa fall lösa fastighet eller del därav som beröres av åtgärd enligt lagen. Ett första villkor för sådan lösningsrätt är att den intrångsersättning som eljest skolat utgå för fastigheten eller fastighetsdelen uppgår till en viss större del av fastighetens eller delens totala värde. Efter mönster av 12 § andra stycket expropriationslagen har denna del satts till två tredjedelar. Där detta villkor är uppfyllt ankommer det på kronan att i varje särskilt fall ta ställning till frågan huruvida lösningsrätt skall utövas eller icke. Enligt utredningens mening bör lösningsrätten icke utövas såvida icke särskilda skål talar för att området övergår i allmän ägo. Som sådana skäl kan godtas att marken har särskilt stor betydelse ur kulturell eller social naturvårdssynpunkt eller att området behöver utnyttjas mera intensivt för fritids- eller annat naturvårdsändamål än vad allemansrätten medger. Ett viktigt praktiskt villkor för att inlösning skall tillgripas är också att förvaltning av området kan ordnas tillfredsställande på längre sikt genom försorg av staten, kommun eller ideell sammanslutning.

Beräkning av ersättningar till markägare i fall av inlösen lär icke bereda några särskilda svårigheter utöver dem som möter vid beräkning av intrångs-

22