Den här sidan har korrekturlästs
361

I skrivelse till skogsstyrelsen har utredningen hemställt om att skogsstyrelsen ville belysa vissa frågeställningar rörande skogsbilvägarnas roll för friluftslivets utbredning över större områden. De i sammanhanget viktigaste frågorna gällde dels vilka rättsliga utgångspunkter som för närvarande gäller rörande allmänhetens möjligheter att begagna skogsbilväg för färd med bil och dels om ett gemensamt utnyttjande av skogsbilvägar i vissa fall för skogsbrukets och friluftslivets intressen skulle underlättas genom ändrad utformning av statens stöd för byggande och underhåll.

Beträffande de rättsliga utgångspunkterna framhåller skogsstyrelsen att praktiskt taget alla skogsvårdsstyrelser, som avgivit yttrande i ärendet, besvarat frågan så, att väghållarna har rättighet att avstänga en skogsbilväg för allmän trafik, såvida ej underhållsbidrag beviljats av länsstyrelsen.

I sitt svar på den andra delfrågan framhåller skogsstyrelsen:

En vidgad förståelse från väghållarnas sida för allmänhetens behov av rekreation i skog och mark ligger i tiden liksom ett ökande socialt ansvar från alla samhällsmedlemmars sida. Ytterligare framsteg i dessa avseenden kan förvisso vinnas genom intensifierad upplysningsverksamhet. Likaså torde, nämtast genom insatser av skogsvårdsstyrelserna, de estetiska synpunkterna på skogsvägarnas inpassning i terrängen och vissa detaljarbetens utförande alltmer vinna beaktande. Frågorna ägnas uppmärksamhet bl a vid skogsstyrelsens kurser för skogsvårdsstyrelsernas vägpersonal. I nämnda avseenden torde allmänhetens och väghållarnas intressen alltmer komma att sammanfalla. Det bör emellertid ej förtigas, att i vissa andra avseenden de olika parternas intressen ofta är kontroversiella. Det kan gälla vägsträckning eller anordnandet av parkeringsplatser som är ur skoglig synpunkt onödiga och produktionsinskränkande. Framför allt gäller det emellertid den principiella frågan om, eller i vilken utsträckning, skogsvägarna och därmed skogsmarkerna bör hållas öppna för allmänheten.

Skogsvägsanslaget får ses som ett statligt stöd till skogsnäringen, och de skogligt-ekonomiska transportsynpunkterna bör vara avgörande för vägarnas förläggning och utförande m m. I detta sammanhang må även framhållas det lönsamhetskrav som bidragsförfattningen uppställer — byggnadsbidrag må utgå endast under förutsättning att nyttan av företaget beräknas minst motsvara kostnaderna därför, kung nr 142/1957 2 § 3 mom. Det förefaller skogsstyrelsen som det skulle möta vissa svårigheter att i samma bidragsförfattning tillgodose de ekonomiska transportkraven och samtidigt friluftslivets önskemål. Framför allt torde det i praktiken bli ytterligt svårt att med anlitande av samma anslag skäligt tillgodose önskemål, som kan vara direkt motstridiga.

Enligt skogsstyrelsens mening skulle det ligga närmare till hands att särskilda medel ställdes till naturvårdens förfogande. Med stöd av dessa skulle, efter överenskommelse med markägarna, önskvärda anstalter såsom parkeringsplatser, stickvägar till utsiktspunkter m m kunna utföras. Ersättning till markägarna för direkta merkostnader och indirekta olägenheter m m kunde avgöras från fall till fall med hänsyn till beräknad turistfrekvens, och kraven om vägens öppethållande under olika årstider kunde likaså varieras med hänsyn till föreliggande förhållanden.

Ett separat statligt anslag för sådant ändamål, lämpligen förstärkt genom kommunala bidrag med hänsyn till att frågan i hög grad är ett kommunalt intresse