Den här sidan har korrekturlästs
77

E. Erfarenheter av speciallagstiftningens naturvårdsbestämmelser

Såsom framgår av kap 3 regleras vissa frågor rörande naturvård eller landskapsvård i olika speciallagar. Av särskilt intresse i detta sammanhang har utredningen ansett vara bestämmelserna om byggnadsförbud enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen, naturskyddsbestämmelserna i 2 kap 3 § vattenlagen och anvisningarna om vägs inpassning i landskapet i 15 § 1943 års vägstadga. Utredningen har med anledning härav hemställt om länsstyrelsernas yttrande rörande erfarenheterna på nämnda områden. Bestämmelserna om byggnadsförbud enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen har kommit att tillämpas i högst varierande grad inom länen, varför erfarenheterna blivit av skiftande natur. Av de länsstyrelser som redovisar några erfarenheter på detta område har de flesta framfört den åsikten att bristen på erforderliga medel hämmat tillämpningen av bestämmelserna eller givit dessa ringa eller ingen effekt. Bland de avgivna svaren kan citeras länsstyrelsen i Jämtlands län:

Även ifråga om tillämpningen av 122 § byggnadslagen har osäkerheten beträffande ersättningsmöjligheterna i någon mån lagt hinder i vägen. Stadgandets väsentliga funktion har här varit att ge länsstyrelsen möjlighet att med hänsyn till naturskyddsintressena anpassa och dirigera bebyggelsen inom vissa ömtåliga områden. Däremot har med stöd av förordnande enligt sagda paragraf, såvitt nu är känt, icke byggnadsföretag helt kunnat förhindras. En annan faktor av betydelse i detta sammanhang är att det i regel visat sig mycket svårt att på kommunalt håll vinna förståelse för förordnanden av detta slag.

I några yttranden har framförts synpunkter på att bestämmelserna i 122 § byggnadslagen icke är tillräckliga för att skydda särskilt vackra partier i landskapet från fritidsbebyggelse i form av glesbebyggelse, vilken i okontrollerad form kan bli till en allvarlig fara för landskapet. Sålunda förordar länsstyrelsen i Jönköpings län att man i likhet med strandlagen borde genom lagbestämmelser kunna förordna om förbudsområden till skydd för en vacker natur. Länsstyrelsen i Kopparbergs län är inne på samma tankegångar:

De jämlikt byggnadslagen tillskapade möjligheterna att meddela byggnadsförbud för områden som på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden bör särskilt skyddas, har för Kopparbergs län tillämpats med en viss försiktighet. Då inom länet finns ett mycket stort antal områden med vacker och särpräglad natur har länsstyrelsen — för att icke byggnadsförbud skall införas i alltför stor omfattning — strängt uppehållit kravet på naturskönhet. Förbud jämlikt 86 § byggnadslagen har inte förekommit i något fall under det att motsvarande förbud jämlikt 122 § meddelats i ett tiotal fall. Detta har då i allmänhet skett för att säkra särskilt vackra och ur natursynpunkt värdefulla utsiktspunkter. Ifrågavarande bestämmelser får anses utgöra ett betydelsefullt inslag i naturskyddslagstiftningen. Emellertid hade det enligt länsstyrelsens mening varit värdefullt om de givits en något mer vidsträckt räckvidd. Viss glesbebyggelse kan nämligen