216
det högsta att gå upp i denna jätte-stege. Jag har sjelf varit deruppe en gång; men då jag kom upp och såg det böljande hafvet, blef jag sjösjuk och hade så när kommit med minst tio knops fart till min moder jorden igen.
Min sångmö håller också utkik. Det är derföre som denna kalender fått sitt namn. Hon håller utkik efter gröna lundar, fogelsång, leende dalar; men förgäfves stirrar hon kring de sandiga fälten och de nakna klipporna. Sandhamns Flora är torftig: kattfötter och lingonris, och dess Fauna inskränker sig till getter och fiskmåsar. I så fatala omständigheter, hvad skall en stackars sångmö sjunga om: fartyg och sjömansbyxor, storm och skydrag, get-ragg och toppsegel, sjöskum och långtobak! Tant får derföre ej undra på, om mina visor äro torftiga och ämnena inskränkta.
Jag ger dem nu i alla fall af godt hjerta utan pretention på bifall, men också icke alldeles känslolös derför, ty menniskan är svag.
Jag Ser sen gammalt, att Tant alltid ansett mig alltför litet allvarsam i min poesi, och att jag vill inbilla folk att verlden är roligare än den är. Men min nådiga Tant! inte är det roligt att sitta och lipa och suras öfver denna verldens vedermöda. Sorger och bekymmer, de finnas nog öfver allt. De följa oss åt som skuggan, äro efterhängsna som fan, och kunna aldrig undvikas. Derföre är det aldrig värdt att bråka med dem.
De komma ofta på oss som en pest,
Då vi på lyckan tro som allrabäst.
Om än vi springa, nå de oss till slutet.
Tro mig att det är sant: jag känner krutet.
