Den här sidan har korrekturlästs
91
På nya året (1865).
En tid som nu, bedröflig,
Jag aldrig såg,
Och lyckan är ohöflig
Mot hög och låg.
En tappar millioner,
Der minst det tänks;
En skeppslast med citroner
Af isen stängs.
Emot hvarandra stångas
Lokomotiv,
Och krossade bli mångas
Båd' lem och lif.
Allt tycks af tidens brådska
Till ofärd vändt:
Om de ha åkt i droska,
Har slikt ej händt.
Jemt hör man isen brister
Och folk förgås.
