39
i sjelfva verket ytterst fult. Sedan man betraktat ofvanbeskrifna utsigt, kan man vända om hufvudet igen, då man får syn på Vreta klosters prydliga tornspira, som sticker upp öfver lummiga och åldriga trädmassor. Vreta var en gång, men det är ganska längesedan, ett rikt och otvifvelaktigt mycket muntert nunnekloster. Gustaf Vasa, som egentligen icke var någon särdeles artig fruntimmerskarl, missunnade nunnorna deras goddagar. Klostret försvann och nunnorna blefvo förmodligen ladugårdspigor på Gripsholm. Vreta kyrka är vacker, men mörk och dyster.
Innanför på kungalik man snafvar,
Helgonbilder, mejslade i sten,
Utanför i skuggomslutna grafvar
Stilla nedlagt sina herdestafvar:
Lindblom, Lehnberg, Wallquist och Hedrén.
Ångbåten är nu uppe i de sista slussarna. Vi bjuda
gamla Vreta farväl och ånga förbi kyrkor och
herrgårdar genom leende nejder mot den lilla romantiska
sjöungen Boren, som på lätta vågor gungar oss 245 fot öfver
Östersjön och har ett vatten liknande Vetterns i klarhet
och rörlighet. På södra stranden ligger Ekbyborna kyrka,
i hvars torn Sancta Britas kammare visas.
Vi passera Brunneby, det mest förtjusande af alla ställen vid kanalen. Vädret var duskigt och gjorde omkringskådandet ej så behagligt som man hade önskat, helst då kanalen från sista slussen vid Borenshult går genom en enda herrlig park, hvars lummiga kronor här och der bilda ordentliga hvalf öfver den slingrande vattenvägen.
Motala verkstad besöktes och beundrades. Der kunde man gå i många år och betrakta och vara lika dum ändå.
