Sida:Samlade dikter 1943.djvu/279

Den här sidan har korrekturlästs

Och vinden den flög som en duva mot norr,
den sjöng som Noaks duva: Må jorden bli torr!
Och Krylbom gick med som en vårfruprofet,
som en lustig gesäll och poet.
Han var sedd ibland färdmän på Komtillmåtta krog,
han var sedd vid det gömdaste torpet i skog,
där en vildgåsfjäder från gården han tog,
medan orren i täpphörnet slog.
Blås upp, du vind,
och fyll din kind,
tills du växer till en storm som slår vandrarn döv och blind,
tills du fyller med påskrök och jordrök var dal,
som allt Israel rykte för Baal!

När som solen gått ner under oxelgren,
då stod Krylbom, klädd i blaggarn, i sin kammare allen,
och hans anlete brann av bebådelsens dag
som den ängelen Gabriels drag.
Då var himmelen klar, och vindstråken ven,
och oxelfiolen ljöd smäktande len,
och Venus såg in med en getblick som sken,
då den föll på Krylboms ben.
Kom vaka, vind
vid Krylboms grind
och sjung den gamla visan om jungfru Rosalind!
Jag vill sova i natt, som en vårnatt jag sov
och i drömmen grät hennes lov.


267