Sida:Samlade dikter 1943.djvu/359

Den här sidan har korrekturlästs

På malm och Djurgård glänste hennes slöja,
och vinden sköt lycksalig hennes båt.
Hon steg som Venus själv ur strömmens blå —
kläd henne hur du vill, kläd av, kläd på,
en kvinna är och blir dock rokoko.

Och hon smög ut i äventyr och fara,
som arsenik och oskuld falsk och vit,
en mystisk tjuserska, en Tintomara,
ett glitter av azur och lazulit.
En skumhylt man med dystra ögonbryn
såg henne skimra under regnbågsskyn,
en romantikens svala androgyn.

Och sent i seklets kväll på ”Aftonstjärnan”
en drömmare satt ensam och förstämd.
Då såg han henne skymta, skymningstärnan
som genom prosans gator irrar skrämd.
Han lyfte hastigt fönstrets draperi;
men som en nattblå hamn hon gled förbi,
en vägvill fläkt, en brusten melodi.


BRUSALA

Brusalaljus,
du är floden med ström och brus,
du är morgon på vida slätter som jagar med lösa tyglar.
Du är kvällen som målar
med den sista av sina strålar
den stoltaste poppelspiran och krönen av höga hus.


345