Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs
— 96 —

och det är icke ovanligt, att höra dem svärja vid sin eviga salighet, att ingen äger bättre häst eller hund, bättre bössa, förträffligare hustru, herrligare fädernesland, an de. Till allt detta hörer också verkligen en innerlig kärlek för fosterbygden och en trånande hemsjuka, frånvaron må ha varit aldrig så kort. Liksom Schweitzarn, anser invånarn i Kentucky intet land på jordklotet så rikt, så bördigt, så skönt, som sitt eget, och liksom denne fäller han glädjetårar, då han, efter någon tids frånvaro, återser sin hembygd. ”När en Kentuckian,” säger Flint i sin mästerliga beskrifning på Staterna omkring Mississippi-floden, ”möter faror af hvilket slag som helst, eller när han är om bord på ett fartyg, som sjunker, är alltid hans sista utrop: ”Hurra för gamla Kentucky!”

Sådana äro de menniskor, till hvilka jag nu för några ögonblick vill ledsaga mina läsare. Denna föregående korta teckning af deras karakter i allmänhet, kan möjligtvis förklara det högst uppdrifna i deras passioner, som visar sig i följande, på säkra fakta grundade, berättelse.

Ej långt från staden Lexington står ännu i dag, en liten romantisk hydda, beskuggad af åldriga ekar och sycamores, belägen på en kulle, af omkring 20 alnars höjd. Der nedanför utbreder

sig