Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/115

Den här sidan har korrekturlästs
— 111 —

och befallte, att man skulle lossa honom; ”ty,” sade han, ”han har rätt.”

Vännerna lydde, fastän ogerna, denna tillsägelse, och Georg blef lika hastigt fri, som han nyss blifvit bunden. En brinnande hämdlystnad fortfor dock att lysa i hans ögon, och, vid sin hastigt återvunna frihet, uppgaf han ett skratt, som väckte bestörtning hos hvar och en i rummet. Derpå gick han med säkra steg fram till Henrik och tilltalade honom, likväl i en så låg ton, att ingen hörde mer än ett och annat ord: ”Ännu i dag,” sade han, ”sölar intet blod dessa händer. Jag hade hoppats, att i ärlig och öppen fejd få afgöra den tvist, som är oss emellan, och som blott med blod kan slutas. Ni har nekat mig den tillfredsställelsen, att gå ned i min graf såsom en hederlig man, ty ett mord i en duell anses ej af verlden vara något mord. Ni tvingar mig att bli, hvad jag afskyr att vara; men jag äger ej mera något val. För oss båda är denna jord för trång att tillsammans bebo. Väl har ni blifvit vald till ledamot af denna stats legislatur, för att åt era likar stifta lagar, ni, som sjelf kränkt den heligaste af dem alla —; men den plats, som nu väntar er, skall ni likväl aldrig intaga.” Så sagdt — lemnade han rummet.

Några få veckor gingo sedermera, utan att de