Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 126 —

väggarne och strö ut sina små böcker öfver borden.

Då Sara inträdde, sade modern — och hennes röst var icke fullt så säker som annars: »Jag tycker, att vi ska’ hålla sammankomst i dina rum; här är ändå rymligare och ljusare.»

»Har du frågat min man?»

Min man! Det var första gången, och de båda orden ljödo så säkert och fast, att enkan ovilkorligen ryckte till.

Sara företog sig helt lugnt att samla moderns småskrifter till en liten hög, som hon lade på stolen vid dörren, stälde ett par stolar tillbaka på deras rätta plats och sade utan att se upp: »Jag vill inte hålla sammankomst i mitt hus utan att ha rådgjort med min man.»

»Deri gör du helt säkert rätt, kära Sara,» svarade madam Torvestad mycket vänligt, men läpparne darrade, »och det var kanske mindre välbetänkt af mig. Jag hoppas ni komma öfver till oss i afton?»

»Om min man vill.»

Dermed gick modern och tog sina böcker med sig.

Sara pressade sina händer mot bröstet; ty huru stilla det än hade tillgått, visste de dock bägge, att det hade varit en strid, ett uppror, och dottern hade segrat öfver modern.

Sara stod stilla en stund och betraktade de solida mahognymöblerna, gardinerna, speglarne, nyckelskåpet, hvartill hon sjelf hade nyckeln i fickan. Hon gick och öppnade skåpet och