Hans Nilsen ville ha sagt någonting om verldens barns korta syndalust, men han kunde ej få fram det som han ville; han afbröt sig och innan han visste ordet af, hade han frågat henne, om hon hade haft glädje af det bref han skänkte henne, då de skildes sist.
»O ja, Hans Nilsen!» svarade hon och vände sitt ansigte upp mot honom; hon blef litet röd och sade ej mera; men han förlorade alldeles fattningen.
Så vände de om till staden. Vid porten frågade Sara, om han ej ville titta in ett ögonblick. Fennefos följde med utan att tänka på hvad han gjorde, och då de kommo in i rummet, satte han sig på en stol.
»Det var skönt att få hvila,» sade han, ty han kände sig så besynnerligt trött.
Aftonglöden gjorde rummet halfljust mot fönstren, men längre in på golfvet var det tämligen mörkt. Sara gick ut i köket och kände efter om bakdörren var låst; pigorna hade gått upp till sig, det var stilla och utdödt i huset, klockan var inemot tio.
Hon bar in kallt vatten och hallonsaft, och Hans Nilsen drack mot sin vana alldeles ur ett stort fullt glas; han var både trött och törstig, sade han.
Sara satte sig ett stycke ifrån honom i soffan; men ingendera af dem sade något. Och då det hade varit tyst en minut eller två, blef det pinsamt för dem bägge, och de började på en gång, men dervid stannade de också bägge strax igen.
