Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 63 —

mig till andra, för då tror kanske någon, att jag har kommit på tvären med mitt gamla rederi; eller kanske de ska’ hitta på flera lögner om C. F. Garman än som redan ä’ i svangen bland folk — »

»Hvad menar han med det? Hvad säges det om firman?» frågade konsuln skarpt.

»Åh, det var till exempel en på klubben i går, som sade, att en viss person hade rest till Bergen för att låna pengar åt vissa personer.»

Konsul Garman vände bort sitt ansigte och såg ut i trädgården, der hösten började skaka ned de första gula bladen; aldrig förr hade han sett faran så nära inpå lifvet på sig; hans lätta sinne, hans öfvermod hade aldrig tänkt fullt ut, att huset C. F. Garman, det gamla Sandsgaard, alltsamman hängde på en tråd, stod på fallrepet som ett vanligt konkursbo.

»Ja, ja,» mumlade han, »det var ett fel af mig att skicka Kruse till Bergen. Men» — plötsligt blef han så trött af att bära denna börda så ensam, han vände sig rakt emot Worse och sade: »det står allt inte så bra till med C. F. Garman som du tror, Jacob!»

Han kom att säga du som i forna dagar, då Jacob Worse var matros och Morten Garman skolgosse.

Nu var den illistige skeppar Worse der han ville. I en fart knäpte han upp sin jacka, ref ut en bundt sedlar ur bröstfickan och kastade den på bordet midt framför konsuln.