egentligen ingenting alls, ehuru han helt svagt förnam ett buller för varje gång påken träffade hans kropp. Men kroppen var visst inte längre hans, den tycktes vara så långt borta ...
Plötsligt, utan föregående varning, men med ett oartikulerat skri, som mera liknade ett djurs rytande, rusade Jonh Thornton på mannen som skötte käppen. Hal slungades till marken, som om han hade träffats av ett fallande träd. Mercedes skrek med full hals. Charles såg sig oroligt omkring, torkade sina vattniga ögon, men kunde icke räta upp sina styvnade leder.
John Thornton stod lutad över Buck under ett ivrigt bemödande att behärska sig. Han var för ursinnig att kunna tala.
»Om ni slår honom en gång till, så dödar jag er», väste han slutligen med kvävd stämma.
»Det är min hund», svarade Hal och torkade blodet från munnen, sedan han åter hade kommit upp. »Gå ur vägen ni, annars skall jag låta er se på annat. Jag skall fortsätta till Dawson.»
Thornton stod emellan honom och Buck, och han tycktes ej vilja gå ur vägen. Hal drog sin långa jaktkniv ur bältet. Mercedes skrek, grät, skrattade och visade alla tecken till ett hysteriskt anfall, Thornton slog Hal över knogarna med yxskaftet, så att kniven föll till marken, och när Hal ville ta upp den, fick han ett nytt likadant slag. Varpå Thornton lutade
