Den här sidan har korrekturlästs

strandområden, som böra helt undantagas från bebyggelse, och vilka strandområden, som böra få utnyttjas för gles- eller tätbebyggelse av olika slag. Dessa planeringar skola tjäna till ledning för länsstyrelserna då de meddela förbud samt pröva ansökningar om tillstånd.

Till de nu nämnda bebyggelsereglerande bestämmelserna har fogats en regel om att länsstyrelse även skall äga förordna att utan dess tillstånd inom område med byggnadsförbud icke må företagas schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd, som hindrar eller avsevärt försvårar att området av allmänheten användes för bad och friluftsliv. Sistnämnda regel har antagits komma att tillämpas i särskilda fall; i allmänhet torde ett effektivt strandskydd kunna vinnas genom förbud enbart mot bebyggelse.

Liksom fallet är beträffande den provisoriska strandlagen innehåller den nu föreslagna lagen vissa bestämmelser som begränsa länsstyrelsernas möjlighet att meddela förordnande om förbud. I huvudsaklig överensstämmelse med den tillfälliga lagen stadgas härutinnan, att förbudsförordnande får avse land- och vattenområde inom ett avstånd av högst 300 m. från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd, att förordnande icke skall avse område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och ej heller område som ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för området, samt att förordnande ej skall utgöra hinder för uppförande av byggnad eller vidtagande av annan åtgärd om byggnaden eller åtgärden erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln.

I 1950 års strandlag upptogos icke regler om ersättning åt markägare, som lider skada genom ett enligt lagen meddelat förbud. Det har ålegat strandutredningen att utreda ersättningsfrågan och uppgöra förslag till bestämmelser i ämnet. Lagförslaget innehåller också en regel om ersättning, vilken skall tillämpas beträffande skada såväl genom förbud enligt nya lagen som genom byggnadsförbud enligt den provisoriska strandlagen. Gottgörelse skall utgå i form av intrångsersättning i penningar. Inlösen av mark skall däremot ej ifrågakomma. Den ersättningsskyldige skall vara kronan. En första förutsättning för att ersättning skall utgå skall vara, att inom det med ett strandlagsförordnande avsedda området, oaktat ansökan därom gjorts, bebyggelse icke medgivits i den omfattning eljest varit tillåtet eller tillstånd att vidtaga annan av förordnandet omfattad åtgärd icke lämnats. Först sedan en dispensansökan avslagits helt eller delvis kan alltså frågan om ersättning tagas upp. Beträffande byggnadsreglerande åtgärder fordras vidare att genom sådana en verklig inskränkning skall ha gjorts beträffande omfattningen av den eljest principiellt fria glesbebyggelserätten och icke blott en jämkning i fråga om bebyggelsens placering inom förbudsområdet. Om alltså på detta sätt ett intrång ägt rum, skall

vidare enligt förslaget för rätt till ersättning krävas, att till följd av

143