I. Gudarne i allmänhet.
Gud.
Detta ord, fsv. guþ, i några enstaka fall goþ,[1] som altsedan kristendomens införande användts för att beteckna det högsta väsendet, stammar från urminnes heden tid. Detta framgår redan af öfverensstämmelsen med öfriga germanska språk, hvilka samtliga äga motsvarighet härtill. Af ålder var ordet neutr. i likhet med med flere andra, i isl. förekommande hedniska uttryck för de högsta makterna såsom regin, ráð, bönd, höpt; användt i kristen mening blef det mask. En antydan om dess forna kön och därmed ock om dess hedniska ursprung fins dock däri, att det sv. ordet lika litet som det isl. guð erhöll det mask. nom. märket. Det ursprungliga könet kvarstod dessutom i det äldre språket stundom, då fråga var om hednisk gud, såsom synes af pl. haiþin guþ, Guta Saga I; såsom neutr. användes ock afguþ (Rdq. II, 107). Leffler har i “Hedniska edsformulär i äldre Vestgötalagen“ visat, att i de på flere ställen i denna lag förekommande uttrycken sva se mær gud hull och biþia sva sær guþ hull adj. är att fatta såsom neutr. pl., och att dessa formulär — naturligtvis på nytt sätt uppfattade — måste hafva till ordalydelsen bibehållits från den tid, då de hedniska gudamakterna anropades såsom vittnen vid eders afläggande. En på likartadt sätt från heden tid kvarstående stelnad pl. form har man utan tvifvel äfven att med Leffler finna i det på några sv. runstenar förekommande kuþ hialbin samt beslägtade uttryck, hvarest verbets form enklast låter förklara sig såsom 3 pers. pl. konj. (se Bugge, Rökst. s. 25, 145).
I tyska språk förekommer mot guþ svarande ord ej sällan som första led i sammansatta personnamn. Ett på samma sätt
