Ås.
I den isl. literaturen torde áss, pl. æsir vara den oftast förekommande benämningen för de forne gudarne. I sg. användes ordet särskildt ofta om Tor; se Cl. Vigf. s. 46. — I sv. synes ordet ensamt stående ej hafva blifvit bevaradt från forntiden.[1] Däremot har det som bekant i nyare tid upptagits från isl. under formen as, senare ås. Men att det äfven i Sverge fordom funnits, framgår på det mest otvetydiga vis af därmed sammansatta ord och uttryck. Så framför alt af åska, fsv. asækya, asikia, asikkia, ursprungligen “åsens (Tors) åkning“ (jfr Rdq. II, 221, 222 samt Leffler, I-omlj. 291). Dialektiskt har den gamla vokalen a hållits kvar i dalsl. aseka, sk. aska (Rietz 14). — Äfven i det af Hyltén-Cav. I, 230 anförda åsaregn, i Värend förekommande uttryck för sommarregnet, måste en form af detta ord ingå. Sannolikt har man här den gamla gen. sg. (isl. ásar) med syftning på Tor; jfr de i Värend afven brukliga namnen på detsamma, Gofarregn och Gobondaregn; på Gotl. heter åskregnet torsregn II, X. — Den gamla gen. pl. af ås ingår i det Värendska åsa-toren, äskan naturmytiskt uppfattad, Hyltén-Cav., II, IX; detta är uppenbart samma ord som det isl. Ásaþórr. — I sammanhang harmed må nämnas det i en svensk folkvisa förekommande Oden Asagrim, Arwidsson I, 11. Grim är här säkerligen Odens namn, isl. Grímr, hvadan uttrycket är bildadt på samma sått som det föregående (jfr ock Hávam. 142 Hroptr rögna, Bugge, Edda 395; Asaóðinn Ynglingas. k. 6). Mycket tvifvelaktigt är emellertid, om detta uttryck här utgör en omedelbar kvarlefva från heden tid; just på grund af det bibehållna a synes det mig sannolikast, att det upptagits i visan från någon äldre skriftlig uppteckning, hvars svenska ursprung åtminstone måste vara mycket osäkert.
- ↑ I en hos Hyltén-Cav. II, 30 efter P. Rudbeck anförd sm. sägen om Tor nämnas visserligen såväl asarne som Asgård; men då den senare uppenbart ej anför sägnen ordagrant, kan det sättas ifråga, om ej dessa uttryck blifvit af honom själf insatta.
