i gen.[1] Möjligen bör hit ock föras Esasta SRP (1391, dock äfven Essæsta, år 1371), k. nuv. Edesta, Vårdinge, Sdm, samt måhända ännu några andra namn. — I dessa fall kan man ej gärna tänka på det andra as, då detta är gammal a-stam.[2]
Van.
I isl. användes vanir om en särskild grupp bland gudarne; någon gång förekommer sg. vanr (se Egilson). Några sv. ortn. synas vara sammansatta med detta ord; antingen förekommer i dem gen. sg. eller den rena stammen. Sådana äro Wansjö SRP (1365), “tr. Vansjö i V. Löfsta“, Upl.; Vandala SRP (1397), nu Vannala, Osteråker, Vanzsta DS IV, nu Vansta, Ösmo, Wansø s. III, nu Vansö, väl ock Wanwsa IV, nu Vannesta, Toresund, alla i Sdm.; Vanstadha SRP (1384), nu Vanstad, Locknevi, Sm. K.
Dessutom börja några nysv. ortn. med van-. Huru försigtig man får vara med att af dem draga slutsatser, synes dock däraf att Vanstad s. i Sk. enligt Styffe år 1332 nämnes under formen Watnstatha.
Ragn-.
Ett i den isl. literaturen ej sällsynt namn för gudarne är regin, äfven rögn. Ensamt förekommer något sådant ord ej i sv. Däremot är i namn ragn-, äfven ræghin-, en vanlig beståndsdel. Här kan emellertid ifrågasättas, buruvida ordet står i betydelsen gud eller med ett ursprungligare innehåll. Det är nämligen egentligen ett appellat., och den älsta betydelsen synes vara råd, beslut; jfr got. ragin. Ordets bruk i namn måste vara mycket gammalt, då det är vanligt äfven på tyskt
