- Ragnvar: (mansn.): Ranguar i Wbby, Upl., SRP n. 2813[1] Jfr ock formerna Ragvar, Ravar i reg. under Ragnar.
- Ragnvi: raknvi L. 504 (Dyb).
- Ragnviþer: rahnviþr L. 200 (UFT). Namnet förekommer flerestädes i SRP t.ex. Ranguidher n. 3034, Raguidher n. 2931, Rawidh n. 2743. Den latin, formen Ranguidus träffas DS III, 102, 270, Rangwidus V, 680.
- Ragnþruþer (kvinnon.): raknþruþr L. 926.
- Ragnælver (kvinnon.): raknilfr L. 378 (UFT); rahnilfl (ack.) L. 122. Hit hör ock Ranghelf socrus Asmundi fabri DS II, 230 (1297) och Ragnælf filia Hæmingi III (1312). – Jfr Asælver.
Möjligen kan ock ranbearn L. 288 (enligt UFT, där namnet emellertid tolkas Rannbjörn) höra hit. — Mansn. Ragleff SRP n. 981 synes stå för Ragnlever.
I några få namn förekommer omljudd vokal. Så i det latin. Regnerus DS I, 140 (om en abbot i Nydala), II, 684; jag vågar ej afgöra, om det skall återge ett Rægnir eller Rœgnar. — Med afseende på andra kan man tveka, om de äro af svenskt eller främmande ursprung; det förra kan åtminstone vara fallet med kvinnon. Ræghinmoþ, som latin, förek. såsom Ræghimodis DS IV, 63, Ræghinmodis V, 676 (afskr.); samt med Ræghinmunder: (r)ikinmu .. L. 581 (UFT) samt Reginmot L. 1636 (med munkstil; med runor skrifves samme mans namn .. ikinmonþ).
Rå (Råd).
Hákonarmál v. 18 förekommer om gudarna uttrycket ráð öll ok regin. Att äfven ett fsv. raþ på samma sätt varit brukligt, vågar jag sluta af sv. neutr. rå, mytiskt väsen (t.ex. sjö-, skogs-rå). Det synes mig nödvändigt att med Ihre etymologiskt sammanföra detta ord med vb råda. Dels förekommer
- ↑ I reg. anses detta felskrifvet för Rangnar; detta synes dock ej nödvändigt att anta, då man i Hárbarðsl v. 16 har Fjölvarr, och således nord. mansn. på var verkligen förekomma.
