Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/32

Den här sidan har korrekturlästs


24

nämligen dial. formen råd; Rietz anför för Österbotten gårdsråd, neutr. Dels träffas likbetydande ord, som uppenbart äro bildade af detta vb.; ett sådant är ner. rådande, neutr.[1] (Hofberg, Allmogeord i V. Nerikes Bygdem.); jfr råanet (best. form) i Vml. v. bergslag (VFA). Man har här sannolikt part. pres. af nämda vb.; samma form med annat genus träffas i det dal. råand, råðändi[2] (Rietz, som dock skrifver orden såsom sammansatta). I Vg. förekommer enligt benäget meddelande af Professor Richert rådande med samma betydelse användt nästan såsom part.: “det är något rådande i sjön.“ I Finl., Petalaks, förekommer vidare rådarin med ungefär samma betydelse[3] — Däri, att enligt Rdq. II, 326 varit och i folkspråket ännu är fem., eller att det enligt Rietz (under formen råd) på Gotl. brukas såsom mask.,[4] ligger intet hinder för denna tolkning. Ordet begagnades i forntiden antagligen mest i pl., och ur den best. formen raþin kunde ordets bruk som fem., slutligen äfven som mask., lätt ha utvecklat sig på samma sätt, som den gamla neutr. pl. lagh blifvit först fem., sedan mask. (se Rdq. H, 99; jfr ytterligare jul, sax o.d.). I no. folkspr. har det gamla ráð i sin ursprungligare betydelse, råd, plan m.m. öfvergått till fem.; se Aasen under Raad; jfr ock det sv. någon, ingen råd.

Den betydelseöfvergång, detta ord undergått, är ej svår att förklara. Vid kristendomens införande kommo de gamla gudarna ofta att i folktron intaga en plats bland de lägre andeväsen, på hvilka man redan under hednatiden trott, och om hvilka vidskepliga föreställningar bevarats ända in i nyaste tid[5].

  1. Rietz anför detta ord såsom mask. och betecknar det genom skrifsättet råd-ande såsom sammansatt; det senare står ej väl samman med den säkert intygade neutr. formen.
  2. Det hos Hyltén-Cav. II, XVI anförda bergs-rånda från V. Dal. är väl en sammandragen form af samma part.
  3. “I skogen herskar rådarin, som man föreställer sig ofantligt stor, med ett till knäen nedhängande skägg“; Finska fornminnesfören:s tidskr. 1877 s. 132.
  4. Möjligen är den af Rietz anförda dal. pl. formen råddar, mask., att sammanställa härmed.
  5. Jfr t. ex. den no. sägnen om Tor med tungum hamri, Hammerieh, Ragnaroksmthen, s. 93, noten, där Tor betraktas ungefär som en bland tursarne.