Ett språkligt intyg om fsv. dyrkan af disir träffas i det bekanta ānnu brukliga namnet på en marknad i Upsala Distingen, Disaþing i UL., dysæthing DS III (1322), disathing V (1344), särskildt om härmed sammanhålles Ynglingasagans berättelse om dísablót, dísarsalr i Upsala, k. 33.
Ordet ingår vidare i mansn. tesalfr L. 169 (UFT), som trots det egendomliga e ej synes kunna förklaras på annat sätt än såsom Disalfr. I kvinnon. är dis en rätt vanlig beståndsdel.[1] Ensamt förekommer det såsom namn L. 1074 (ack. tisi); den svaga formen tisa träffas L. 813; jfr ock Olla Dysa de Voypala Finl., DS IV (1340), så framt man ej här har ett sammansatt namn, ett ursprungligt Ullardisa. Dessutom har jag träffas det i följande namn:
- Adis. Så DS III, 102. Däremot har L. 151 enligt Dyb. (I, 202) ej adis, såsom man förut läst, utan aþis.
- Frödis: frau tis Dyb. II, 197.
- Hialmdís: hialmtis L. 774 (UFT).
- Holmdis: hulmtis L. 70 (UFT), 434 (UFT; samma kvinna som på 434 nämnes ock 433 och 439); hulmtisi(?) (ack.) L. 393 enligt UFT.
- Hæþin-, Hiþin- dis: haþintis L. 788 enligt UFT; hiþintis[2] L. 724 (Dyb.) Jfr ock nutrici mee Hidhindisi (dat.) DS IV (1329).
- Oþindisa: oþintisu (ack.) L. 1005.
- Aerndis: erntis L. 724 enl. Dyb. Gen. af ett svagt Aerndisa synes ingå i Byrgir Aendyso SRP (1393).[3]
- Ödis: aütisi (ack.) L. 745 enl. UFT (L. läser antisi); Ödiis i Bywdby, Sdm., SRP (1400).
Dessutom förekommer det stympade ... ntisa (nom.) L. 1125.
I några ortn. synes dis ingå. Så i Dysebodhum DS II, 569 (1309) samt i de nysv. Distorp, Rystad Ög., Disdala,
- ↑ Med afseende på dis här begagnadt såsom senare led må jämföras s. 25, noten 2. Såsom Freudenth. s. 2 anmärker, synas åtskilliga af de regler för poetisk omskrifning, som i Snorra-edda abstraherats ur “hufvudskaldernas“ språkbruk, mer eller mindre omedvetet hafva följts vid bildandet af sammansatta nomina propria.
- ↑ Syster till erntis.
- ↑ Hvad bruket af gen. vidkommer, kan jämföras det i samma bref förekommande namnet Olawær Abiörna.
