Sandsjö Smål., Disåsen, Brastad, Bohusl., (Holmberg II, 158) och möjligen några andra. Det är emellertid omöjligt att afgöra, om ordet här står i betydelsen kvinlig gudom eller såsom nomen propr. Af större vigt är Dise offerkälla, Annelöf Sk. (Falkm. 216), där det förra har sannolikheten for sig.
II. De särskilda gudarne.
Oden.
Svenskarnes dyrkan af denne gud framgår ej blott af främmande intyg, bland hvilka det märkligaste är det af Adam af Bremen, som omtalar, huru i Upsala tempel “Wodan“ fans afbildad vid sidan af Tor; som vidare om “Sveonernas“ sätt att afbilda honom yttrar: “Wodanem sculpunt armatum, sicut nostri Martem sculpere solent;“ och om hans väsen: “bella gerit hominique ministrat virtutem contra inimicos“. Ett bestämdt fsv. intyg därom förekommer i C. Bur., där det s. 199 berättas, huru de hedniska svenskarne drogo den helige Filippus “tel mönstar i opsalom ok cuskaþo han tel at ofra marti som suæiar calla oþen.“[1] Jämförelsen med Mars är af vigt, därför att den liksom skildringen hos Adam af Bremen bestämdt visar, att Oden i Sverge varit en krigsgud, liksom han tecknas i den isl. literaturen.
Gudens namn ingår vidare i sv. liksom i andra germ. språk i namnet på den fjärde veckodagen. Ehuruväl detta hos germanerna är en öfversättning af det romerska dies Mercurii, får man för Sverges räkning ej omedelbart draga några slutsatser af denna sammanställning mellan Oden och Mercurius, enär veckodagarnes namn säkerligen genom sydgermanernas förmedling, ehuru redan före kristendomens införande, kommit till den skandinaviska norden (jfr Grimm 111 f.). I fsv. träffas formen (klokna) othensdagh i VGL II, (asku) oþensdagher i SML; oþinsdagher i ÖGL och Sk. L.; oþunsdagher i
- ↑ I C. Bldst. “Swear Ok gøta kalladho odhin“ och i en annan hs. “swea kalladhe odhin“; se s. 979.
