H. L.; odhansdaghin SRP n. 2697 (1393). Härledningen från den hedniske gudens namn utsäges bestämdt i C. Bur. Det heter nämligen där s. 61 (i fråga om julens namn: “Sua som manghe andre daghar som æn haua nampn af heþnom afguþum ok þo cristna dyrkt som oþens daghar ....“ Likaså heter det ock Sv. Medelt. Bibelarb. I, 68: “Fæmpta dagh[1] kalladho hedne romara diem mercurij oc ware fædher odhinsdagh aff enom hednom konunge oc het odhin, thy at the dyrkadho han fore gudh, thy at han war wældoghaster herra i landom i gamblom æwom.“ Här förekommer samma uppfattning af Oden som en historisk person som t. ex. i Ynglingasagan. — På samma ställe heter det ock om Tor, att han var “wældoghaster mz odhine“.
Oden fins ock, såsom Grimm s. 137 påpekar, nämd i ett par sv. folkvisor. Så anropas han i visan om Stolt Herr Alf (Arwidsson I s. 11): “Hielp nu Oden Asagrim“; och i visan om Grefve Guncelin (I s. 69): “Hjälp mig Othin thu kan bäst.“ Denna senare åkallan är lagd i munnen på en kämpe, som skildras såsom en hednisk rese; jfr ock de i samma visa förekommande uttrycken: “Hjälp nu Ulf och Asmer Gry“[2] och “hjälp tu nu moder skratt.“ — Den senare sången förekommer emellertid äfven utom Sverge; Arwidson anser till och med den hos honom meddelade uppteckningen vara en öfversättning från da. I densamma nämnas ock bl. a. Widrich Werlandsson, Thidrick utaf Bern, Olger Dansk, hvilka sannolikt åtminstone under denna namnform först temligen sent blefvo bekanta i norden. Därför samt af skäl, som anförts s. 13, torde det vara alt för vågadt att häraf omedelbart draga några slutsatser rörande svenska hedniska förhållanden.
I många trakter af Sverige har allmogen ända in i senaste tider bevarat minnet af Oden. I allmänhet har han emellertid blifvit neddragen till ett ondt andeväsen. Laurentius Petri talar i sin sv. krönika (enligt Hyltén-Cav. I, 222) om
