förklaring att gifva för dessa ord, hvilkas sista led anger en gammal gudstjänstplats.
Måhända ingår namnet Ygg (isl. Yggr) i ett sådant ortn. som Ygxstadhum DS II, 701 (omkr. 1300; väl nuv. Yxstad, Rogalosa, Ög.) eller i mansn. Hyggiulphus II, 377 (1303).
En motsvarighet till Odens isl. namn Þundr torde ingå i orta. Thundrøshæreth, Vald. Jordeb., hos Styffe Tundersæ (1389), nu Tönnersjö, Hall., kanske ock i Tundderstadher DS II, 181 (afskr.). — Mansn. Tönnes hör säkerligen ej, såsom man trott, hit, utan är uppkommet af Antonius; enligt Russw. II, 356 heter Antonius-dagen på Nuckō och Wormsö tönnisda.
Hvad som eljest här kunde uppletas, synes mig ännu mera osäkert. Ortn. på Grims- (jfr t. ex. reg. till SRP; Grimshögh, Grimskelda, Grimsrydh nämnas DS II, 173) kunna likaväl vara sammansatta med mansn. Grimer som med Odens tilln. — Däraf att Oden i en isl. saga (Fornaldar s. Norðrl. II, 25) uppträder under namnet Höttr (Hatt), vore det utan tvifvel för djärft att draga slutsatsen, att sådana ortn. som Hattas (i andra handskr. Hatteras), VGL, nu skogen Hattåsen, Gullered s., Vg., eller Hattasiohult SRP (1364 m. m.), nu Hattsjöhult, Sandsjö, Sm., äro uppkallade efter guden.
Tor.
Om den särdeles stora betydelse, som tron på denne gud äfven i Sverge ägt, finnas talrika intyg. Adam af Bremen nämner honom svearnes mäktigaste gudomlighet; vid beskrifningen af Upsala tempel heter det hos honom: “statuas trium deorum veneratur populus, ita ut potentissimus eorum Thor in medio solium habeat triclinio“.
Femte dagen i veckan, romarnes dies Jovis, fick hos germanerna äfven namn efter åskans gud. Sv. Med. Bib. I, 68 heter det om denna dag: “ware forfædher kalladho han thorsdagh af Thoor som wældoghaster war mz Odhine“. Jfr ock Cod. Bur. 61, där þors daghar räknas bland de dagar, som ännu under kristen tid hafva namn “af heþnom afguþum“.
