För öfrigt träffas formen þors dagher, hvaraf det nysv. torsdag, flerestädes i de gamla lagarne, särskildt i sammansättningarna hælghi, skiær-þorsdagher (båda i VGL I).
I folktron har minnet af Tor med seghet hållit sig kvar, något som till stor del synes bero på den egendomliga till en mytisk uppfattning alt framgent lockande arten af den naturföreteelse, åskan, hvaraf han ursprungligen var en personifikation, och hvarmed han städse tänktes i närmaste samband. Mindre än Oden synas han hafva öfvergått till ett mot människorna fientligt väsen; däremot tänkes han bekämpa trollen, liksom han i den isl. sången och sagan skildras som jättarnes fruktansvärde fiende. Anmärkningsvärda sägner, i hvilka Tor uppträder på ett fullt personligt sätt, äro den hos Hyltén-Cav. II, 30 efter P. Rudbeck meddelade sm. sägnen om Lyftesten, hvilken, om Rudbecks uppteckning får anses tillförlitlig, innehåller högst märkliga enskildheter; vidare den bohusl. om Tor i Hafgård och hans guldhammare, Holmberg III, 15; jfr ock sägnen om den af Tor dräpte jätten a. a. II 118. — I sammanhang härmed må nämnas den bekanta hos Arwidsson aftryckta folkvisan om Torkarl (Torckar), från hvilken Trolltram stulit guldhammaren, för hvilken visa den gamla Þrymskviða ligger till grund. I betraktande af det sätt, hvarpå folkvisor utbredt sig från ett af de skandinaviska landen till de andra, har man dock, såsom Jessen påpekat, knappast rätt att, däraf att denna visa, till hvilken no. och da. motsvarigheter finnas, förekommit i Sverge, omedelbart draga slutsatsen, att det nämda hedniska kvädet varit kändt i vårt land. — En visa om Tore, som slog bergresarne, fins anförd Runa folio 1873 s. 19. Möjligt är, att med Socke-Thore (en förvrängd motsvarighet till Öku-þórr?), “Skivers“ eller “Stivers man“, “med hammar och tång“ i en vall-låt från norra Bohusl. (se Dyb., Sv. Vallvisor och hornlåtar, Stockh. 1846) syftas på Tor. Jfr ock visan och sägnen Runa 1842, 21. — Om med “unge Thor“, i visan Runa 1844 s. 106 eller “hoje Thor“ i versen hos Hyltén-Cav. II, LIII ursprungligen syftats på guden, kan jag ej afgöra.
I synnerhet är det såsom åskans vållare, som Tor lefver i allmogens minne, och hans namn har i uttryck, som syfta på åskan, ofta rent af öfvergått till en benämning för denna naturföreteelse. Dels anföres från olika delar af mellersta och
