Ull.
Jag har redan här närmast efter de tre främsta gudarne upptagit namnet på denne gud, därför att det utom dessa ej finnes någon, hvars namn är ens tillnärmelsevis lika vanligt i sv. ortn.
Namnets nom. form förekommer ej i fsv. Otvifvelaktigt har den lydt Uller eller Ulder, motsvarande isl. Ullr. Gen. heter på isl. Ullar (enligt Egilson i Snorra-edda en gång Ulls); ordet är troligen gammal u-stam, väl med Säve gudan. 83 att sammanställa med vulþus ära, härlighet. I fsv. förekommer ock i sammansättningar gen. Ullar-, hvaraf sedan Ullær-, Uller-. På ett ställe träffas formen Ulþær (VGL), någon gång Ulder- (för äldre *Uldar-). Ibland förekommer ock Ulls-. En vanlig form är Ulla-; den har nog i allmänhet genom bortfall af r uppstått ur Ullar- (jfr namnen på Nærdha-). Då i isl. en svag form Ulli äfven träffas, är det emellertid möjligt, att den nämda sv. formen åtminstone ibland hör dit. Ur detta Ulla- har sedan den äfven förekommande formen Ullæ-, Ulle- utvecklat sig.
Om Ulls namn ingår i personn., är ovisst. Om kvinnon. Olla dysa har talats s. 26 Dyb. II, 170 förekommer ett mans. ulkautr. Äfven fins ett Ulviþer; så D. Dal. Wluidir i Gerdhum (1387); jfr ock det a. a. förekommande ortn. Ulwedzbodha (det latin. Ulvidus är rätt vanligt, men synes ock återge det fsv. Ulvidin; jfr isl. Ulfheðinn. DS II, 203, afskr. nämnes en Ulvidus judex, som i den gamla sv. öfvers. af handlingen kallas Vlwidin Domare).[1] Man behöfver dock ej med nödvändighet här tänka på guden. I fty. finnas namn på Vuld– (t. ex. Vuldebert, Vuldulf, Förstem.), där sammanhang med gudens namn är mycket ovisst (jfr namnen på Vuldar-). Ulviþer kunde för öfrigt sammanhänga med ulver; detta torde vara fallet med sådana runstungna namn som ulfastr, ulfriþer.
Att i ortn. de ofvan nämda gen. formerna härröra från gudens namn, kan med säkerhet antagas vid dem, hvilkas senare led är ett ord, som utmärker en plats för gudstjänst;
- ↑ En dylik latinisering låg så mycket närmare som -in, -en förväxlades med artikeln; SBP n. 1641 träffas dat. formen Uluidhenom.
