Friggestad, V. Vram och Friggatofta, Göinge-Broby, samt de finska Friggeberg, Karis och Friggesby, Kyrkslätt, i Nyland (Freudenth.) Men någon egentlig beviskraft kan ej tillerkännas dessa, då i dem det gamla mansn. Frigge kan innehållas.
Öfriga Gudinnor.
Något fullt säkert språkligt intyg om, att Fröja varit känd i Sverge, känner jag ej. Ty det är naturligtvis ej förhållandet, att, såsom i Ynglingas. säges, hederstitlarna freyja, húsfreyja, till hvilka ju ock sv. har motstycke, utgå från gudinnans namn, utan i dem har ordets ursprungligare betydelse härskarinna bevarats. Ortn. på Fröia- synas vara att föra åt annat håll; se s. 65. I visan om hammarhämtningen nämnes “jungfru Froijenborg“; men om denna visas underordnade värde såsom källa för sv. förhållanden har förut talats. — Mycket möjligt år, att en del af de uttryck, i hvilka — det ursprungligen som lån inkomma — ordet fru ingår, älst syftat på denna gudinna; jfr hvad som ofvan yttrats om Frigg.
Skades namn synes ingå i ortn. Skadevi, Häggeby, Upl., vål ock i Skadalunda “k. Skärlunda i Löts s. Ög.“, SRP (1377). Det rätt vanliga ortn. Skedvi o. d., äldre Skædhvi, hör däremot sannolikt ej hit. Dels vore i sådant fall första stafvelsens vokal svårförklarlig, dels har Arnesen i Kuhns Zeitschr. gjort det sannolikt, att däri innehålles ett mot isl. skeið, plats för kappspringning, lekplats, svarande ord.
Knappast får men här tänka på ortn. Skadath, “præd, eccl. Ups.“ DS III, 116 (1313), Scaddath, V, 352; Skalunda, SRP (1391), nu Skalunda, Sköldinge, Sdm.; Skalander, VGL, nu Skalunda, Vg.
Det redan förut, s. 42, ur en vall-låt från norra Bohusl. anförda Skivers eller Stivers man (“Socke-Thore“), synes vara en vrängning af det gamla “Sifjar maðr“ (Tor) och således innehålla ett minne af Sif. Påpekas måste dock, att det blott är från ett fordom no. landskap jag känner ett sådant. På de sv. ortn. Syfwiæsund DS II, 218 (1296; väl i Sdm.), Siviavadh
