Sida:Stolthet och fördom.djvu/151

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
145

TJUGONDE KAPITLET.

Mr Collins fick icke länge i tysthet begrunda framgången av sitt frieri, ty mrs Bennet, som hade gått av och an i förstugan för att avvakta slutet på samtalet, hade knappast sett Elisabet öppna dörren och med raska steg gå förbi henne till trappan, förrän hon inträdde i frukostrummet och i varma ordalag lyckönskade både honom och sig själv till den angenäma utsikten till en närmare förbindelse dem emellan. Mr Collins mottog och besvarade dessa lyckönskningar med samma belåtenhet och började sedan berätta detaljerna av deras samtal, med resultatet varav han trodde sig ha alla skäl att vara nöjd, eftersom det avslag hans fränka ihärdigt givit honom, hade sin naturliga orsak i hennes blyghet och anspråkslöshet samt hennes karaktärs äkta finkänslighet.

Denna underrättelse gjorde emellertid mrs Bennet häpen; hon skulle gärna ha velat vara lika övertygad om att hennes dotter ämnat uppmuntra honom genom att avslå hans anbud, men hon vågade icke tro det, och hon kunde icke låta bli att säga det.

— Men ni kan lita på, mr Collins, tillade hon, att Lizzy skall nog bringas till förnuft. Jag skall tala med henne om saken genast. Hon är en mycket envis, oförståndig flicka, som inte förstår sitt eget bästa, men jag skall laga, att hon lär sig förstå det.

— Förlåt, att jag avbryter er, utropade mr Collins,

10. — Austen. I.