TRETTIOFEMTE KAPITLET.
Elisabet vaknade morgonen därpå till samma tankar och grubblerier, som äntligen hade slutit hennes ögon. Hon kunde ännu icke hämta sig från sin förvåning över vad som hänt. Det var omöjligt för henne att tänka på något annat, och ur stånd att sysselsätta sig med något, beslöt hon snart efter frukosten att taga sig motion i fria luften. Hon styrde kosan direkt till sin älsklingspromenad, då hon hejdade sig vid tanken på att mr Darcy ibland valde denna väg, och i stället för att gå in i parken, tog hon av på den smala vägen, som förde henne längre bort från stora inkörsvägen. Den begränsades på ena sidan av staketet kring parken, och hon gick snart förbi en av de grindar, som ledde in till denna.
Sedan hon gått två eller tre gånger fram och tillbaka på denna del av vägen, frestade den härliga morgonen henne att stanna vid en av grindarna och se in i parken. De fem veckor, hon nu tillbragt i Kent, hade åstadkommit en stor olikhet i landskapets utseende, och för varje dag utvecklade sig grönskan på de ny utspruckna träden allt mer. Hon skulle just fortsätta sin promenad, då hon fick se en skymt av en herre i den gröna gång, som kantade parken; han gick i samma riktning som hon, och emedan hon fruktade, att det var Darcy, vände hon genast om. Men den ifrågavarande personen var nu tillräckligt nära för att se henne, och han trädde hastigt
