Sida:Sundhetzens Speghel-1642.djvu/176

Den här sidan har korrekturlästs

Om Fisk.
CAP. XII.

Om tu o Swea Land wil rätteligh betänkia/
Hwad spijs til öfwerflöd/ ur Siön Gud mon tig skänkia/
  Som utur Marck och Skog: tu så wäl finna skal/
  At Swerige är på Maat/ rijkt öfwer Länder all/
Och ey ur Siön allen: ur Floder/ Åår och Bäcker/
Man rundligh finner ther/ hwar medh en Hungren släcker/
  Ey fins så ringa Siö/ ey fins så liten Wijk/
  Then ey på Fiskar mång/ är ymnogh nogh och rijk.
Ehwart som Saltsiön ey sigh widgar och insträcker/
Til Insiör Flodh och Åår/ hwem är som doch ey räcker?
  Hwem Siön rätt nyttia kan/ han haar en Miölkoo feet/
  Som Daghligh kosten geer och ey behöfwer Beet.
När Gudh geer lycka til/ han i itt Warp wöl unner/
At man kan draa til Landz/ meer än som hundra Tunner/
  Ehwem i rättan tijdh/ ther medh wäl umgå weet/
  han offta hafwer sedt/ här sådan ymnigheet.
En sådan ymnigheet/ i Strömming mäst sigh wijsar/
Then meer än annan Spijs snart heela Landet spijsar.
  Then ymindighet man och på Braxen offta seer/
  Sampt andra Fiskar meer/ Gudh oss här rijligh geer/
Så märck här först bland Fisk/ han är ey all lijk godher:
Bäst/ Fiällfisk skattad blijr/ som taas i skrijda Flodher/
  Så håller och then Fisk/ at wara godh och sund/
  Som gärna wistas plä/ ther spm är stenig grund.
Then Fisk som flutin går i Damm/ wil man ey gilla/
Moot then som driffs aff storm och Wåg i Hafwet wilda/
  Besinna ther til medh/ när som tu Fisk förtär/
  At uppå åldren ey en ringa skillna är.