Sida:Svea rikes häfder.djvu/39

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19

åter trott sig igenfinna den[1]. Fenomenet, så vidt det hos oss är kändt, blir således ändå någon ting helt annat än en jämn vattenminskning; och de meddelade uppgifterna visa, äfven inom denna jämnförelsevis inskränkta rymd, afvikelser, som bekräfta osäkerheten af enskilda märken. Ännu mer måste slutsatser till ett allmänt förhållande ifrån enskilda erfarenheter vara osäkra om stora hafvet. Eller hvilka följder skall man väl draga af iakttagelser öfver Nordsjöns aftagande i Bohusläns skärgård, som motsvaras af andra öfver dess stigande på Skottska, Engelska och Nederländska kusterna[2]; under det man vid

  1. Se Anmärkningar och uppgifter rörande vattenminskningen vid Sveriges kuster af N. Bruncrona; men i synnerhet Hällströms upplysande tillägg till denna afhandling i Vet. Ac. Handl. för förra hälften af 1823. Samma skiljagtighet i observationer visar sig på Skandinaviens vestra kust. Kalm i sin resa på 1750-talet berättar sig oaktadt alla forskningar ej kunnat finna minsta spår till vattnets aftagande vid Christiansand och Norriges sydligaste kuster. v. Buch (l. c. T. II s. 291) träffar åter sägner om vattuminskning högre upp i Söndmör och Nordmör. Marklin, som på Vet. Academiens bekostnad nyligen gjorde en resa till Norrska Nordland och Finnmarken, fann der inga berättelser om en fortfarande vattenminskning, men väl på flera ställen tydliga naturliga spår, att hafvets höjd någon gång varit omkring 20 fot lodrätt större än nu.
  2. Hermes, 1821, N. X. s. 197. med åberopande af Stevenson: Observations upon the Alveus or general Bed of the german Ocean and British Channel, and