i Uppsala, är den förste, som på ett systematiskt sätt afhandlat svenska ortografien. Dess disputation de linguæ Suioniæ recta scriptura & pronunciatione 1693, utmärker sig genom ordning, redighet och enkelhet i framställningen. Han anmärker hvad han trodde vara felaktigt; men med en kanske stundom öfverdrifven aktning för de rådande bruken. Sina egna tankar uppgifver han med foglighet och utan anspråk. Flere af dem äro sådane, att om de blifvit antagne i en tid, då språket ännu icke hunnit långt i odling, hade stafsättet tidigare kommit till stadga, och blifvit befriadt från vissa besynnerligheter, hvilkas afskaffande nu mera icke är att påtänka. Följande året 1694 utkom, under Professoren i Vältaligheten vid samma Akademi, Per Lagerlöf, en disputation de Linguæ Suecanæ orthographia, hvaraf en fortsättning utgafs 1695. Stylen i dessa akademiska arbeten är förträfflig, men grundsatserna för obestämde, att med säkerhet kunna tillämpas. I handskrift hafva funnits föreläsningar öfver svenska språket af Lagerlöf, hvilka aldrig blifvit tryckta; men dess Introductio ad poësin Suecanam utgafs 1736 af E. Poppelman.
Nils Tjällman utarbetade en Grammatica Suecana, eller svensk språk- och skrifkonst, tryckt 1696. Oaktadt en mindre behaglig skriftart, äger denna bok verkliga förtjänster. Sedan författaren uppgifvit några allmänna
