Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/200

Den här sidan har korrekturlästs
— 196 —

ty icke sällan har sådant händt, överallt, der den öfverlägsna talangen varit sakförare och ögonblicket domare. Äfven det allmänna omdömet kan öfverraskas. Den som af ett fritt folk den ena tiden kallades den Rättrådige, blef af samma folk en annan tid drifven i landsflykt. Bestående orättvisa kan det deremot icke utöfva, då rådrum lemnas till en lugn besinning: folket sörjde ofver sin förvillelse.

Utan fördom för en sak, derföre att man den länge ägt, må det likväl vara tillåtit erinra, huru det genom tiden vunna historiska värdet sluter sig till sakens eget, och i mer än ett afseende lemnar den ett särskilt stöd, som ofta nog i tillämpningen torde öfverträffande fylla hvad man med rättelsen ville vinna: noga må detta betänkas innan urgammal eller blott häfdvunnen stadga ändras. Hyllom den sunda och väl uttryckta tanken: att hålla sig fast vid former som redan förlorat lif och betydelse, är att söka bostad i ruiner[1]; men med en tilläggning blott: tagom vård om det som för oss har betydelse, för att länge behålla det i lif.

Så förekommer mig ock den bortgångnes önskan hafva varit, såsom den slutliga behållningen, icke blott af hans lagklokhet, utan ock af en stor mennisko-kännedom.

—————————

Vi stå vid gränsen af Justitiæ-Rådet Bloms

  1. Professor Afzelius i ett anförande till Lag-Comiténs Protokoll.